Psalm 21

17 februari 2011

Regissör: Fredrik Hiller

Originaltitel:

År: 2009

Längd: 114 min 02

Skådespelare: Jonas Malmsjö, Per Ragnar, Björn Bengtsson, Niklas Falk, Görel Krona, Josefine Ljungman, Julia Dufvenius, Fredrik Hiller

Stockholmsprästen Henrik Hornéus får besked om att hans far (som även han var präst) har avlidit. Han reser upp till sin barndomsby Borgvattnet i Norrland för att ta ett sista farväl men råkar där ut för en rad märkliga händelser och folket i byn beter sig minst sagt konstigt. Snart upptäcker han även att det verkar som om någon mördat hans far och Henrik beslutar sig för att ta reda på mer. Han blir snart indragen i en otäck mordhistoria samtidigt som han hemsöks av minnen från det förflutna och kan snart inte skilja på dröm och verklighet längre när han börjar se spöken.

En svensk thriller eller en skräckfilm? Eller kanske en blandning. Hursomhelst så tycker jag inte att den här filmen är så hiskeligt dålig som många tycks tycka. Psalm 21 är långt ifrån det bästa jag har sett inom genren men jag tycker att man lyckats skapa en obehaglig och mörk stämning som håller i sig nästan hela filmen igenom. Starkast är början av filmen när Henrik får dödsbeskedet och när han börjar se spöken. Stundvis blir filmen ganska förvirrande och några gånger när det ska avslöjas hemligheter som är viktiga för filmens handling har man valt att vräka på med dramatiska fiolstråkar som många gånger dränker dialogen, vilket saboterar lite. Ibland känns det som att regissören försökt sig på att göra några twister men som förvirrar mer än ger en aha-upplevelse.
Jonas Malmsjö gör sig bra som prästen Henrik som är tvungen att återvända till den vintriga lilla barndomsbyn. Hans far spelad av Per Ragnar, som spelade Håkan i filmatiseringen av Låt den rätte komma in, gör även han bra ifrån sig i tillbakablickar och minnen som obehaglig präst och en del Knutbyvibbar ges.
Men det når inte riktigt hela vägen. Kanske för att det känns som att regissören bygger upp och förbereder för något stort och gastkramande som sedan inte riktigt kommer utan bara skymtar förbi i början och en bit in i halva filmen för att sedan utvecklas till något inte fullt lika stort som det gavs sken av. Dialogen kan också vara en tveksam del då många repliker får mig att ofrivilligt tänka “Finns det någon i Sverige som pratar sådär idag?”
Men för att summera mina tankar så är det långt ifrån det sämsta jag har sett men det är heller inte någon film som satt några direkt djupare spår i min själ.
Dock är jag imponerad av specialeffekterna i filmen som är riktigt bra och otäcka och faktiskt lyckas med skrämsel och framkalla ett visst obehag blandat med “Oj vad snyggt gjort det var. I en svensk film dessutom!”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *