Ronal Barbaren

13 mars 2013

Regissör: Kresten Vestbjerg Andersen, Thorbjørn Christoffersen, Philip Einstein Lipski

Originaltitel:

År: 2011

Längd: 89 min

Skådespelare: Danska: Thure Lindhardt, Lars Bom, Ole Ernst, Brigitte Nielsen, Sven-Ole Thorsen, Lars Mikkelsen och Rune Klan Engelska dubbat: Ben Bledsoe, Dee Snider, Ashley Acarino, Pierce Cravens och Louis Lombardi

Lustigt nog finns det väldigt få parodier på Sword and Sorcery. Sergio Aragones Groo the Wanderer är ett av de få alternativen. Därför är det ju klart att man blir intresserad när man ser något som det här. Särsklit eftersom den är dansk.

Ronal är en ung barbar som är precis motsatsen till sina muskulösa och olje-insmorda stamfränder i byn – en riktig slacker. Ödet vill annorlunda och barbarernas överlevnad tycks vila på Ronals smala axlar då den onda furste Volcazar kidnappar varje levande barbar – utom Ronal.

Därför måste nu Ronal ut på en farlig resa för att rädda sina förlorade landsfäder och stoppa Volcazars jakt på världsherravälde. Längs vägen får han sällskap av den knubbiga barden, Alibert, den vackra men dödliga sköldmön, Zandra och metrosexuella älv-vägvisaren, Elric. I kampen mot ondskan måste gruppen övervinna otroliga umbäranden i en värld som befolkas av älvor, Bimbo-amazoner och piercade orcher i läderchaps och G-string.

Filmens största brist är avsaknaden av ambition. Varken storyn eller animering är imponerande. De förstnämnda är ibland halvbra, man har satsat på något som är lagom. Karaktärerna är sterotyper och förblir det. Man leker med klichéer som har lekts med förut och ger inget minnesvärt.

Det är kul att kunna peka ut alla referenser igenom filmen till Conan och Sagan om Ringen och så vidare. Vissa är dock lite mer uppenbara än andra. Symbolerna runt den magiska boken ser ut som samma på en viss ring, Cran låter som Krom och en viss annan barabarhjältes skelett hållet i ett magiskt svärd nere i en krypta.

Vad man har satsat på är humorn och där har de lyckats. Visst, man måste erkänna att alla sex- och macho skämt inte är av den högsta standarden. Men jag kunde ändå inte låta bli att skratta. Jag menar kom igen när man hör två alver som pratar om Elronds gräsrökande mamma så kan man ju inte hålla sig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *