Sagan om de två tornen

22 december 2002

Regissör: Jackson, Peter

Originaltitel:

År: 2002

Längd: ca 3 timmar

Skådespelare: Elijah Wood, Sean Astin, Dominic Monaghan, Billy Boyd, Ian McKellen, Viggo Mortensen, Orlando Bloom, John Rhys-Davies, Liv Tyler, Cate Blanchett, David Wenham, John Noble, Christopher Lee, Jay Lagaaia m.fl.

Nu innan ni börjat läsa för mycket vill jag bara säga att ni läser fortsättningen på gott och ont. Antingen kommer ni vara helt emot mig eller hålla med mig fullständigt. Jag vill också klargöra att jag skriver denna recension i första hand som filmkritisk och inte som fan av böckerna, men jag kommer även ta upp lite om mina tankar och jämföra lite dem emellan i slutet av recensionen.

Spänningen inför denna film var nog nästan lika stor som inför den första. För att värma upp ordentligt gick jag dessutom och såg Sagan om Ringen på bio precis innan också. Vad möttes jag då av när kvällens riktiga film egentligen började? Nåja, precis innan de började med filmen trillade faktiskt Galadriel in på golvet. Kanske inte den riktiga men i alla fall var hon mycket lik från det avståndet jag satt. Hon kom, hon talade och hon gick. Sedan började filmen inte långt efter. Det hela började mycket bra, man fick se en stor vy över ett snötäckt berg och lite senare lät det som några röster kom inifrån. Röster man hört förr. Mycket riktigt, vi fick oss en återblick av slaget i Moria, mellan Gandalf och Balrogen. Tillsammans föll de också denna gång men nu fick man följa dem med ner i djupet där de efter en lång strid störtade ner i en vattenkälla långt där nere. Nu var man redan indragen i andra filmen och spänningen bara steg. Det blev inte sämre av att man redan på detta tidiga stadium fick möta Gollum riktigt för första gången. Denna karaktär man så länge varit så rädd för att han skulle misslyckas, speciellt när man fick höra att han skulle bli helt datagjord. Detta drog ju genast ens tankar till Jar Jar Binks som man tyckt varit en totalkatastrof i Star Wars episode 1 (och jag tror inte George Lucas var sen att höra detta). Ärligt talat så tyckte jag att Gollum såg misslyckad ut den första minuten men jag ändrade mig snabbt efter det. Denna datakreation var mycket bra utvecklad, senor som rörde sig väl tillsammans med kroppen, inte för överdrivna ansiktsuttryck och rösten och personligheten som de gett honom fick en att verkligen känna för honom. Ja jag kan ju klargöra redan nu att jag är rätt mycket emot datagjort när det kommer i för stora mängder och drivs något till överdrift. Att ersätta masker och kulisser med dataanimering har jag hittills bara kunnat tolka som att det är viktigare att tjäna extra mycket än att göra riktigt bra film men ändå med stora inkomster (kan någon ärligt säga att vattenfolket i Star Wars episode 1 ser verkligare ut än alierna i Alien-filmerna?). Så De Två Tornen överraskade mig verkligen. Datagjorda wargar dök upp, enter, bevingade bestar, allt mycket väl genomarbetat och snyggt. Bland det bästa jag sett i animationsväg men som det aldrig går att undvika ger de alltid en känsla av onaturlighet.

För att nu lämna ämnet med dataanimation och gå in på en annan sak som sänkte filmen. För det första hade jag nämligen förväntat mig en 15-årsgräns på filmen då jag fick höra att den skulle vara mycket mer våldsam och slaget i Helms klyfta skulle vara 45 minuter långt. Inget av detta tycker jag uppfylldes. Filmen var full av skämt som lättade upp den mörka stämningen som borde ha fått ruva över hela filmen. Istället gjorde man narr av de annorlunda karaktärerna som Gollum, Gimli, Lavskägge och många andra. Hoberna som i föregångaren varit väldigt dumma var plötsligt de intelligentaste i filmen. Skämt är ett otroligt bra drag om man har med barn att göra, så visst, eftersom filmbolaget nu tvingat Peter Jackson att dra ner filmen på så låg åldersgräns får man ju förstå det, men då blir ju konsekvensen lätt att den uppskattas mindre av den äldre publiken. Sista negativa saken jag nu kommer ta upp är hur sagan görs för overklig hela tiden. Nu kanske någon återigen ska försvara och säger: “Men vadå? Menar du att fantasy inte är overkligt??” Och självklart är fantasy det, men ska man för den skull dra det hela ännu längre? Med detta menar jag de scener där Aragorn och Gimli själva står och håller tillbaka uppåt femhundra Uruk-haier framför porten och hur de hela tiden slänger sig in bland en hel grupp fiender. Sånt här gillade jag som liten får jag ju säga. Hade varje krigare varit lika duktig hade det ju räckt med tjugo stycken Aragornar för att försvara hela Helms klyfta. Inte illa må jag säga. Från ont till gott. Vad kan jag säga mer än det jag redan sagt om första filmen? Peter Jackson är en mästare på att skapa bra miljöer och bilder av personerna. De områden han valt ut är något fantastiskt vackra och fantasifulla. Som exempel kan jag ju ta Edoras, huvudstaden i Rohan. Vilken sagolik omgivning och uppbyggnad. Likaså var även skådespel och dräkter av mycket bra kvalitet i denna andra del. Karl Urban som man länge fruktat skulle förstöra någon scen genom att hålla samma nivå han gjort i serier som Xena och Hercules överraskade mest och ska ha en stor eloge för sitt skådespel. Tyvärr fick han inte vara med tillräckligt mycket tycker jag nu istället.

Som jag nu lovade ska jag även säga min tanke om Peter Jacksons tolkning av filmen dessutom, detta kommer jag däremot inte använda till mitt betyg av filmen, utan det ger jag helt och hållet efter hur bra jag tyckte filmen var i sig. Direkt kan jag säga att jag i stort sett älskade hela första halvan av filmen. Knappt några ändringar, inga som man störde sig för mycket på i alla fall och dialogen då Éomer, Legolas, Gimli med flera nästan brakar samman är ju så helt underbart kopierad i filmen. En annan sak jag var förtjust i är hur de utvecklat Gollums roll lite, man förstår honom lite mer genom filmen. Man börjar till och med tycka synd om honom. Men tyvärr rasade denna saga samman en bit in i halva filmen. Överdrifterna blev stora, handlingen från boken försvann titt som tätt och istället för att bara klippa bort sånt som inte för historien framåt hade istället helt nya men dessutom helt onödiga extra handlingar lagts till. Varför i hela friden skulle Faramir ta Frodo och Sam till Osgiliath? Det förbättrade ju inte historien nånstans och förstörde dessutom Faramirs underbara karaktärsdrag av att vara en vis man i böckerna. Som summering vill jag då bara säga att jag tycker det är fruktansvärt att man kan ta någon annans idé och sen göra om den på sitt eget sätt men ändå behålla namnet bara för att man ska kunna tjäna på att det är så känt.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *