Shogun Assassin

20 oktober 2004

Regissör: Houston, Robert; Misumi, Kenji

Originaltitel:

År: 1980

Längd: 86 min

Skådespelare: Tomisaburo Wakayama, Kayo Matsuo, Minoru Ohki, Akiji Kobayashi, Shin Kishida och Masahiro Tomikawa mfl.

Sent en lördagskväll hörde en gammal polare av sig till mig och sa att han i sin ägo hade en japansk b-film av sällan skådat slag, som han var tvungen att komma över med genast och visa. Han varnade mig samtidigt för att det antagligen skulle finnas tre olika utgångar för vad jag skulle tycka om filmen:
1. Jag skulle garva ihjäl mig och tycka det var den mest bisarra film jag sett.
2. Jag skulle tycka det var värdelös skit utan någon som helst mening.
3. Jag skulle avguda den för dess överflödiga våld och mordiska natur.
Nu tvivlade jag aldrig på min kompis smak då vi brukade ha samma åsikter om filmer, så jag tänkte med gott mod att det i vilket fall som helst borde bli en ganska trevlig filmkväll hur bra eller dålig den nu än var. Lite våld livar ju i alla fall upp vardagen.

Vad jag fick se var något som inte går att förklaras med för få ord. Helst skall det ses med egna ögon. Bara inledningen med ett barn som öppnar filmen med det inledande talet: “When I was little, my father was famous. He was the greatest samurai in the empire. And he was the Shogun’s decapitator. He cut off the heads of a hundred and thirtyone lords for the Shogun. It was a bad time for the empire. The Shogun just stayed inside his castle and he never came out. People said his brain was infected by devils. And that it is rotting with evil”, fick en att förväntansfullt se fram emot massa berättigat dödande. Fortsättningsvis förklaras det hur Shogunen skickar ut ninjas för att röja undan barnets far eftersom han börjat frukta honom. Självklart lyckas de inte men drar ändå på sig samurajens vrede genom att mörda hans fru, något de aldrig borde gjort. Kan det då börja bättre än att erbjuda världens fight mellan landets bästa samuraj, ninjas och en maktgalen Shogun? Mina förhoppningar var då höga för fortsättningen. Och det blev bara bättre.

Ogami Itto, aka “Lone Wolf” ger sig av för att hämnas, och inte nog med detta, han gör det tillsammans med sin pojke Diagaro, på 3-4 år som han kör i en hemmabyggd barnvagn. Det kan låta löjligt men jag lovar er, pojken äger mer än vad man kan tro, sanningen att säga så har det gjorts flera uppföljare av filmen med pojken i huvudrollen, fast då som vuxen. Hur som helst, så går han där med barnvagnen hela tiden framför sig, på väg mot sin hämnd som skall ske genom att döda Shogunens bror. Problemet är till att börja med, Shogunen skickar ständigt ut sina lakejer och nya ninjas för att stoppa honom, men till råge på detta så sänder han självaste Masters Of Death till att beskydda sin broder. Dessa Masters Of Death, en med taggiga knoghandskar och en otrolig syntfrilla kopierad rakt av från Europas 80-tal , den andra med en slags morgonstjärna och den tredje sprang runt med “björnklor” à la Shredder. Dessa fann jag genast så ultimat coola så jag fick svårt att välja vilka jag helst skulle vilja se överleva filmen.

Så långt var ju storyn så bra som det kan bli av en b-film. Till det hade vi sen musiken, något som verkligen fick mig att höja på ögonbrynen. Visserligen var ju filmen gjord på 80-talet och det var något som regissören drog nytta av då han överraskade med att slänga in 80-talets mest syntfulla musik i varje tid av spänning och fajt. Mycket dåligt kan det sägas om detta, men med glimten i ögat får man ju i alla fall erkänna att det gav viss effekt. På gott och ont. För att då också gå in på våldet lite så hade det verkligen sin egen asiatiska prägel. Som man ofta skådat i andra asiatiska filmer från förr så sprutade blodet fem meter upp av varje kroppsdel som höggs av och jag vet inte ifall det fanns “någon” kroppsdel som INTE flög. Och förlorade en man sitt huvud kunde han trots detta stå som en fransk fontän och spruta i ungefär fyra minuter innan han av tyngdlagen drogs till marken. Ja, ni som sett Kill Bill förstår nog av detta var Quentin Tarantino har fått sin inspiration ifrån, vilket han också medger i Kill Bill del 2. Där har ni också en lätt förebild, tycker ni att Kill Bill var bra, ja då kommer ni att tycka om Shogun Assassin också, eftersom Tarantinos film bygger på exakt samma mönster, hämnd, massa slakt och massa blod. Själv så ger jag filmen en fyra, kanske hade jag till och med gett den ett halvt poäng till ifall det inte vore för den förskräckliga syntmusiken. Men en sevärd och underhållande film är det helt klart, ifall du nu gillar våld, annars kan ju filmen tyckas vara ganska meningslös.

Och vad gäller Lone Wolf och unge Diagaro så är de ett team i lika hög klass som vilken Legolas-och-Gimlikombination som helst som håller på att slakta loss bland sina fiender.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *