Sky Captain and the World of Tomorrow

18 januari 2007

Regissör: Conrar, Kerry

Originaltitel:

År: 2004

Längd: 1 tim 46 min

Skådespelare: Jude Law, Gwyneth Paltrow, Angelina Jolie, Laurence Olivier m.fl.

Trettiotalet var på många sätt en filmens guldålder, den nya tekniken slog igenom och det var ingen hejd på vad som kunde produceras och visas på biografduken. Efter banbrytande succéer som Fritz Langs Metropolis i slutet av tjugotalet, en dystopisk science-fictionproduktion som fortfarande imponerar, öppnades möjligheterna för den stora vågen av spännande och otäcka äventyrsfilmer som chockade publiken. Några nya, moderna filmer har flörtat rejält med denna förgångna storhetsperiod, det kanske mest uppmärksammade exemplet var Peter Jacksons nyfilmatisering av 1933 års storfilm King Kong som både återplacerade själva berättelsen till originalets tidpunkt, till skillnad från sjuttiotalets version, och lånade en stor del av den mer än sjuttio år gamla produktionsestetiken. Sky Captain and the World of Tomorrow följer i samma fåra; ett odefinierat trettiotals-USA, där något andra världskrig ännu inte är i sikte och zeppelinarna tryggt går över Atlanten, drabbas av en plötslig terroristattack då en skvadron enorma, flygande robotar anfaller staden på uppdrag av en mystisk Dr. Todtenkopf. Utan möjlighet att slå tillbaka själva kallar polisen på Sky Captain och hans privata flygflottilj som genast kommer staden till undsättning, och detta blir upptakten på ett rafflande äventyr för att hitta den mystiske man som vill förstöra världen som vi känner den, och bygga en ny, en morgondagens värld.

Bakgrundshistorien är en gammaldags äventyrsberättelse med ordentliga skurkar och banditer, men i förgrunden står hela tiden den unga journalisten Polly Perkins (Paltrow) med ett förflutet tillsammans med Joseph “Sky Captain” Sullivan (Law), ett förhållande som drastiskt ändades tre år innan filmen tar sin början efter en konflikt som de båda träter filmen igenom, och deras relation till varandra som genomgående speglas av de miljöer de befinner sig i. Deras jakt på den mystiske antagonisten Todtenkopf går över hela jorden, via världshavens djup, gruvor i det höga Himalaya, och ett kort besök i det mytomspunna, paradisiska Shangri-La, innan det når sin ände.

Conran berättar en historia som han länge byggt och funderat över, och han gör det väl. Tillsammans med Casshern, Immortel (Ad Vitam) och Sin City var denna film en del av den första vågen långfilmer som endast filmades i studio, praktiskt taget utan scenografi och med alla miljöer och omgivningar pålagda digitalt i efterhand. Denna teknik har möjliggjort en spännande blandning av modern postmodernism och gammaldags retrofuturism. Tydliga influenser har hämtats från det glada tjugotalet, innan den stora depressionen, då allt var möjligt; Empire State Building används som den zeppelinlandningsplattform den var tänkt som men misslyckades att bli, vyn över New York ser ut att vara hämtad direkt ur Metropolis och färgsatt i dämpade sepiatonade färger, det paradisiska Shangri-La först beskrivet i Lost Horizon är plötsligt en del av verkligheten, liksom King Kongs öde, expeditionens fartyg ses i en scen ligga på havsbottnen, fortfarande med en stor djurbur på däck. Samtidigt som miljöerna och bakgrunden spelar en viktig roll i berättandet är det tydligt vilket tema som står i förgrunden; även om världen är viktig att rädda är gnabbandet och förhållandet mellan Sullivan och Perkins den riktiga berättelsen, deras historia rymmer svek, otrohet och vänskap såväl som förakt, men Paltrow och Law lyckas förvalta och förmedla denna konflikt väl under filmens gång. Med ett småhumoristiskt, men aldrig för kitschigt manus, drivs historien framåt och leverar gliringar till det moderna livets självdestruktiva sätt. Kriget mot terrorismen känns påtagligt, filmen börjar trots allt med ett alternativt 9-11, och ett antal dömande repliker mot den styrande regimen är bitska och hårda.

Denna film ger inte en fantastisk intrig, särskilt imponerande manus eller ett fantastiskt skådespel – ingen av dessa aspekter är visserligen dåliga – men det som glänser över allt annat är presentationen. Detta är en film man ser för att den är snygg och imponerande, möjligen också för att drömma sig tillbaks i tiden till gamla matinéföreställningar, äventyr på ännu knappt utforskade platser och kontinenter, och ett gäng riktiga hjältar. Indiana Jones, en produktion med liknande tema och upplägg, är passerat för längesedan. Sky Captain and the World of Tomorrow är trettiotalet idag, och det är bra så.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *