Snow White and the Huntsman

20 juni 2012

Regissör: Rupert Sanders

Originaltitel:

År: 2012

Längd: 127 min

Skådespelare: Kristen Stewart, Chris Hemsworth, Charlize Theron mfl

Snow White and the Huntsman är en betydligt mörkare och vuxnare uppdatering av Grimms klassiska folksaga än Disneyversionen om Snövit och ligger – så sett – också närmare originalet. Ambitionerna har uppenbarligen varit höga och syftet gott, men tyvärr är det något som inte riktigt fungerar med själva slutresultatet.

Jag läste någonstans att manuset inte var färdigskrivet när inspelningarna började, eller att vissa delar fick skrivas om i sista minuten. Detta märks tyvärr. Visuellt är några (delvis datoranimerade) scener fantastiskt vackra och även handlingsmässigt fungerar somliga scener bättre än andra, men helheten blir halvdan och lämnar till och med en fadd och uttråkad eftersmak. Filmen börjar bra men får sedan aldrig upp farten riktigt. Karaktärerna – möjligen med undantag för den psykopatiska drottning Ravenna – förblir platta och ointressanta.

Skådespelarna gör så gott de kan och lyckas åtminstone hyfsat, även Kristen Stewart. Med facit i hand hade jag hellre sett någon annan som denna films Snövit, men det funkar. Det räcker dock inte för att rädda den här filmen. Dvärgarna ska föreställa småroliga – som så ofta med dvärgar får de utgöra någon slags ”comic relief” i den annars ganska mörka och våldsamma filmen – men få skämt får mig ens att dra på munnen. Det känns som om hela projektet har dragits med både ett bristfälligt manus och dålig regi. Samtidigt anar man mellan raderna att detta kunde ha blivit riktigt bra. (En mer ”realistisk” sagovärld, en drottning som inte bara är ond utan också olycklig och galen, en supande antihjälte till jägare och en Snövit som tillåts vara både stark och svag, både sårbar och handlingskraftig). Därför är det synd att något gick snett på vägen.

I korthet utgår filmen från samma grundmaterial som övriga versioner: Den börjar med en resumé av hur Snövit växer upp som godheten själv och får en missunnsam styvmor (Ravenna), som är livrädd för att åldras och som förstör land efter land med sin svartkonst. Därefter börjar filmen på riktigt. Kristen Stewart gör entré som den fängslade prinsessan som lyckas fly och får hjälp av jägaren, som i början är motvillig men så småningom fattar tycke för henne. De sluter sig till dvärgarnas motståndsrörelse och Snövit återser även sin barndomsvän, hertigens son. Som upplagt för triangeldrama alltså och detta får vi kanske se mer av i den uppföljare som jag har hört är planerad. Men i så fall hoppas jag att de lyckas blåsa mer liv i den filmen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *