Star Trek

19 maj 2009

Regissör: Abrams, J.J.

Originaltitel:

År: 2008

Längd: ex. 60 min 02 sek

Skådespelare: Chris Pine, Zachary Quinto, Leonard Nimoy, Eric Bana, Bruce Greenwood, Karl Urban, Zoe Saldana, Simon Pegg, John Cho, Anton Yelchin, Ben Cross, Winona Ryder

Star Trek är en prequel till de övriga 10 Star Trek-filmerna och visar hur Kirk, Spock och Bones med flera träffades för första gången och hur de kom att bli besättningen för Enterprise. Filmen inleds med den dagen Kirk föds, vilket är samma dag som skeppet hans föräldrar arbetade på går under. De stöter på en åskstorm, ur vilken ett romulanskt skepp framträder och attackerar dem med överlägsen teknik. 25 år senare är Enterprise på sin jungfrufärd, och stöter på samma åskstorm, med samma skepp inuti. Enterprise måste nu finna ett sätt att överlista fienden och rädda federationens planeter från total förintelse…

Star Trek är ett fartfyllt äventyr med tung action från första till sista scen, varvad med härlig humor. Något som jag dock vill lyfta fram är de inledande scenerna, som sätter standarden för resten av filmen. Känslorna sprakar och efter cirka 15 minuter inser jag att jag faktiskt sitter och lipar (!!!) av rörelse. Helt jäkla otroligt!

När det gäller Star Trek-världen så är jag långt från en opartisk recensent. Jag har inte sett TOS (The original series) men dock alla filmer, samt hela TNG (The Next Generation) samt Voyager. Jag kan dra haranger om scener mellan Kirk, Spock och Bones – exempelvis lägereldsscenen, en av mina favoriter – och älskar interaktionen mellan dem alla. Humorn, gnabbet, ironin, hat/kärleken som kommer av att jobba tillsammans i över 20 år.

Med all denna historia och relation till karaktärerna var jag självklart nervös för hur de skulle gestaltas av detta gäng, men jag tycker de lyckades mycket bra med sina karaktärer och med hela gruppdynamiken. Det anspelades friskt på framtida hat/kärleken mellan Spock och Bones vilket jag förstås älskade. Jag älskade också Chris Pines gestaltning av Kirk. Han var envisare än envisast, uppkäftig och slagskämpen för dagen. Karl Urban var perfekt som den grinige Bones, och när han sa “You green blooded goblin” åt Spock eller “I’m a doctor, not a physicist!” åt Kirk fick jag rysningar av välbehag. Quinto var den perfekte Spock, och så lik! Första scenen när man såg honom i profil trodde jag att det var Nimoy själv.

Chekov porträtterades av Anton Yelchin, en 20 år gammal amerikansk kille som lyckades få till den ryska accenten på ett jättebra sätt. Simon Pegg spelade Scotty och lyckades få in den klassiska “I’m givin’ it all she’s got, Capt’n” när Kirk ber om mer kraft till warpmotorerna. John Cho glänser med sitt svärd och bjuder på lysande fajtingscener. Zoe Saldana var en lysande Uhura, och bjöd på litet oväntade förväxlingar.

Fun fact: Simon Pegg spelar i tv-serien Spaced en karaktär som skämtar om att det ojämna numret Star Trek-filmer skulle vara sämre. Ironin i det hela är att Simon sedan spelar Scotty i den 11:e filmen…

Det som kan uppfattas störande är stridsscenerna mellan skeppen. Nu för tiden skall allt vara så intrikat detaljerat att det blir för många detaljer för ögat att vila på, alltså blir det störigt. Men det blir nog bättre när man ser det på mindre skärm.

Sammanfattningsvis anser jag att storyn var sann mot Gene Roddenberrys anda. Det kändes som ett klassiskt Star Trek-äventyr. Visst finns det säkert massor av saker för trekkies att reta upp sig på, så som tidslinjen (var verkligen Spock ung samtidigt som Kirk, var inte han flera hundra år äldre?), eller varför inte de tekniska detaljerna som tedde sig någorlunda moderniserade sen TOS, trots att TOS utspelar sig efteråt. Jag är inte så insatt i tekniken, men nog var finesserna på phasern och tricorden snyggare i denna dåtid istället för i TOS. Fast litet får man ju snygga upp, kan jag tycka.

För mig var detta en av de bästa filmerna i år.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *