Star Wars: Mörkrets hämnd

19 maj 2005

Regissör: Lucas, George

Originaltitel:

År: 2005

Längd: 140 minuter

Skådespelare: Ewan McGregor, Natalie Portman, Hayden Christensen.

Den här recensionen kommer avslöja betydligt mer om filmens handling än jag normalt skulle göra. Anledningen är att så många vet, och har vetat i åratal, vad som kommer att hända i den. Om du inte har den relationen till Star Wars finns det egentligen bara en sak att säga: Se den inte.

Mörkrets hämnd är, förutom innehavare av årets löjligaste filmtitel, storslagen. Imponerande. Episk. Och inte mycket mer än så. Till och med jag, som vanligtvis blir mest uttråkad av råaction, glädjs varje gång de börjar slåss. Anledningen? Det får dem åtminstone att hålla käften. Då och då. Dialogen är nämligen inte dålig så mycket som den är så usel att jag misstänker att Lisa, 5, med krita, hade gjort det bättre. Filmatiseringen av Härskarringen, och för all del i viss mån de gamla Star Wars-filmerna, har taskig dialog för att den låter som om var och varannan rad är skriven för att citeras snarare än för att fungera som kommunikationsmedel. Dialogen i Mörkrets hämnd låter som om den halvt försökt uppnå det men misslyckats totalt eftersom det är svårt att hitta ens lösryckta meningar värda att återge.

Den som hade hoppats på ett gigantiskt slag för att göra slut på jediriddarna lär bli besviken – det går betydligt enklare och snabbare än så att förinta den urgamla organisationen. Istället för en stor, sista kraftmätning mellan gott och ont blir det en glidande men likväl inte övertygande promenad mot den mörka sidans triumf, en promenad som egentligen inte innehåller någonting djupare eller bättre än spektakulära effekter och miljöer.

Poängen med Mörkrets hämnd är att den inte behöver vara bra, och tro mig, det är den inte. Vi har väntat på den ändå om så bara för att få se Anakin Skywalkers slugiltiga förvandling till Darth Vader och ögonblicket när den svarta masken sätts på och han drar sina första, raspande andetag genom den gör det värt att släpa sig igenom resten. Det är en resa i nostalgi för att knyta ihop de tidigare filmerna med de senare och man har inte sparar på krutet i kampen för att få oss att känna igen oss. Bekanta personer och miljöer paraderar förbi nästan smärtsamt övertydligt, men det är den förlåtet. Det är en imponerande nostalgisk resa, en efterlängtad sådan. Det är också den enda anledning jag kan komma på för att rekommendera någon att se den.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *