Strings

13 juni 2012

Regissör: Anders Rønnow Klarlund

Originaltitel:

År: 2004

Längd: 88 min

Skådespelare: James McAvoy, Catherine McCormack och Julian Glover

Inte nog med att Strings är en dansk film, men det är dessutom en hel film full av marionettdockor. Tanken är svindlande. Jag satt som på nålar i introt där man visar hur skaparna gör i ordning för spektaklet vilket sätter filmen i stämning. Hur sjutton ska de komma undan med det här, tänkte jag.

Då kungen av Hebalon begår självmord efterlämnar han ett avskedsbrev i vilket han uppmanar sin son Hal Tara att försöka mäkla fred med det rivaliserande grannfolket zeritterna. Men när kungens ondskefulle bror Nezo finner avskedsbrevet intalar han Hal att det var zeritterna som dödade kungen och att sonen måste hämnas sin faders död. När sedan Hal ger sig iväg för att hämnas tar Nezo över kungadömet och fängslar Hals övriga familj. Mötet med zeritterna blir omtumlande för Hal – han möter kärleken, men kommer också till insikt om fädernas synder och om allas samhörighet.

Att lyckas väva trådarna in i historien gör filmen nästan lika verklighetstrogen som vilken fantasyvärld som helst. Världen är traditionellt uppbyggd med specifika regler som gäller i världen: T.ex. så dör man om huvudtråden kapas av eller att de tillverkar sina egna barn av trä och nya trådar föds ur moderns. De väver in otroligt vackra landskap, allt ifrån snötäckta berg till vilda djungler som passar miljöerna.

Jag skulle tveka till att kalla det en barnfilm. Hur många barnfilmer börjar med självmord som kulminerar i krig? Visserligen finns inget blod att spilla men dramatiska mord, något som branden symboliserar var något som nästan tog andan av mig.

Största problemet är karaktärernas ansikten. Hur ska man lyckas föra in känslor i ett evigt pokeransikte? Jo, man använder ljust skuggor och gester som gör att det funkar. De vågar också ta ut svängarna som en del sexscener eller antydan till. Det var nästan som om de gillade att driva med sig själva och sitt koncept på ett bra sätt, något som mitt fnissande antydde.
De har lyckats skapa karaktärer som man kan sympatisera med så mycket att man glömmer att de är dockor.

Tyvärr så är Strings berättelse inte särskilt originell. Det är en klassisk epos om en prins som måste sona sin faders brott och bringa fred. Flickorna är vackra objekt man måste rädda, med enda undantag för amasonen Zita går från värsta fiende till prinsens flickvän efter andra mötet. De onda är riktigt fula och de goda är otroligt vackra.

Men i slutet lever symbolismen. Trådarna representerar både våra förhållande till varandra och hur skört livet är. Det är inte berättelsen som fick mig att tycka om filmen utan vad den representerar och hur vacker den är. Ett sant konstverk.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *