Terra e

31 oktober 2008

Regissör:

Originaltitel:

År: 2007

Längd: 24 avsnitt

Skådespelare: Saiga Mitsuki, Koyasu Takehito, Kobayashi Sanae, Sugita Tomokazu

Framtiden, det förflutna och nuet kan vara en mäktig fusion i konsten, eller ett fullständigt misslyckande. I det här fallet är resultatet utan tvekan något att förvånas över och uppskatta.

Terra e, vilket bokstavligen betyder ”mot Terra” (det latinska namnet på vår planet), har sitt ursprung i en manga-serie från det förflutna, närmare bestämt 70-talet. Men serien utspelar sig i en avlägsen framtid, och på sätt och vis bjuds vi på en känsla som påminner om gamla Star Wars eller C.S. Friedmans roman In Conquest Born – visioner om framtiden och rymdkrig från den förra generationens ungdom. Terra e tar inspiration och näring från de gamla visionerna om framtiden, men förpackningen känns modern och relevant för vår samtid. Ibland kan 70-talet hintas i kläderna eller stylingen, men det är snarare en nickning mot originalet än ett genomgående stilval.

Terra e är en anime-serie i 24 avsnitt (totalt ca 8 timmars speltid) och har en episk karaktär. Det finns egentligen inga fillers, utan alla avsnitt driver handlingen vidare och ibland hoppar man flera år mellan varje avsnitt. Detta gör att man får följa huvudpersonerna från tonåriga brats till ärrade krigsledare med rymdarmador bakom sig.

I den här framtiden har människorna underkastat sig ”Supreme Domination”, SD-systemet. Det datoriserade systemet styr människornas liv med järnhand. Barn tillkommer i provrör och placeras ut hos godkända fosterföräldrar. Alla ska ges ett perfekt hem och en perfekt uppfostran (och naturligtvis regelbundna hjärntvättar), så att eliten en dag kan återvända till Terra… till Jorden, som har förstörts för länge sedan av människan själv. Den börjar dock återhämta sig, men är ett privilegium unnat endast toppeliten i ett superelitistiskt samhälle.

En sådan elit är Keith Anyan. Den bästa av de bästa, den perfekta krigaren, den perfekta ledaren… en mänsklig android från superdatorernas provrör. Man får följa Keith från hans uppväxt på en utbildningsstation till hans position som amiral för människornas rymdflotta… en elit bland eliter.

Keiths motpol är Jomy. Jomy blev i samband med sin vuxenexamen klassad som ett farligt element och systemet beslutade först om hjärntvätt, sedan om avrättning. Jomy räddas/kidnappas dock av myu, en grupp människor som har drivits på flykt på grund av sina telepatiska krafter. Jomy upptäcker till sin fasa att han är en av dem… en myu. Samhällets värsta fiender som hotar allting som SD-systemet har byggt upp. Han befinner sig snart på flykt tillsammans med myu i deras vita skepp Shangri-La.

Det som följer är ett krig mellan människor och myu, där Keith tar steg för steg mot att bli de systemkontrollerade människornas anförare, och Jomy ledaren för de telepatiska rebellerna myu. Serien håller en intressant och fascinerande balans mellan de båda, och även om SD-systemets människor vid en första beskrivning låter som skurkarna, så vänder och vrider serien på koncepten. Vi får se mänsklighet inom systemet och grymhet från de telepatiska rebellerna. Vi får också se de som dömts ut av samhället återupptäcka grundläggande mänskliga värden, såsom att föda barn och bilda naturliga familjer, samtidigt som man upplever hur denna grupp mer och mer påtagligt hotar det etablerade mänskliga samhället.

Vad är egentligen mänsklighet?

De båda frontgestalterna Keith och Jomy utvecklas till karismatiska ledare, men serien lyser något oerhört genom sin supporting cast. Jomy hade inte varit någonting utan den förre ledaren för myu, Soldier Blue, eller den synska Psysis, eller den modiga Carina. Keith hade inte varit mer än en tystlåten och grym krigsledare utan barndomsvännen Sam, reportern Swena eller den arga och missanpassade kurskamraten Shiroe.

Det finns en balans i alla aspekter av serien och den rör sig målmedvetet framåt, på ett sätt som blandar en djup och rörande historia om vår egen mänsklighet med ett fantastiskt rymdkrig av episka proportioner. Jag sitter och ryser när människorna drar fram sitt massförstörelsevapen, format som en gigantisk gravsten, för att förgöra en hel planet. Serien har definitivt inget problem med att döda av sina karaktärer… ingen går någonsin riktigt säker, och det är fräscht och spännande.

Terra e har filmats tidigare, på 1980-talet. Då blev det en långfilm med samma namn som också dubbades till svenska med titeln Kampen om Jorden. Filmen är på en del sätt bättre, trots sin ålder, och på en del sätt sämre. Till exempel har filmen en något dunklare stämning än serien och jag tyckte bättre om de stilistiska valen i filmen, serien ser lite gulligare och flashigare ut medan filmen var lite mer dunkel och suggestiv. Serien har kanske ändrat vissa saker för följetongsformatets skull, som egentligen var starkare i filmens version. Överlag så känns det som att filmen och serien kompletterar varandra som något olika tolkningar av samma historia, och en del koncept som filmen aldrig hann utforska kommer till sin rätt i serien. Det enda som jag riktigt, riktigt saknar i serien är filmens temalåt ”Coming home”. Den moderna intromusiken hade gärna fått ge vika för det äldre och mer charmiga verket.

Jag kan varmt rekommendera Terra e. Det är en spännande science fiction-serie med det där lilla extra… ett episkt perspektiv, snygga animationer, en fantasifullhet i sitt utförande, ett fascinerande djup, ett mörker och ett allvar som får komma till sin rätt, många intressanta karaktärer, och naturligtvis ett spännande krig bland stjärnorna!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *