Terry Pratchett’s Hogfather

1 februari 2012

Regissör: Vadim Jean

Originaltitel:

År: 2006

Längd: 185 min

Skådespelare: David Jason, Marc Warren and Michelle Dockery, Ian Richardson, mfl

Då var det dags. Terry Pratchetts Skivvärlden hamnar på vita duken. Hans helgalna julsaga eller “svinsaga” eftersom det är skivvärlden, gav mig höga förväntningar och oro ifall allt bara skulle vara en dålig kopia av den stora kultkomedin Skivvärlden är. Jag blev inte besviken.

Lönnmördargillet i Ankh-Morpork får ett minst sagt ovanligt uppdrag; någon vill röja The Hogfather (Skivvärldens jultomte) ur vägen, och detta på självaste Grisvaktarafton. Döden och hans barnbarn Susan börjar på varsitt håll kämpa för att rädda Hogfather.

Jag tror att det är främst Pratchett fans som får ut något av filmen. Vissa saker kan man bara förstå om man läser Skivvärlden trots att de försöker förklara det så bra de kan.
Hogfather är inte Pratchetts mest komiska saga. Faktiskt rekommenderar jag att de yngre barnen inte ser den. För att vara en vriden julsaga, skriven av en komiker, är Hogfather en förvånansvärt mörk historia med djupa filosofiska budskap bara de vuxna tittarna kan förstå.

Detta är vad man kallar en TV-film, det vill säga en film som aldrig nådde bioduken utan sändes direkt på TV och släpptes som DVD i två delar men den är faktiskt bra gjord och är trogen till boken den är baserad på. Terry Pratchett är aktiv i filmatiseringarna av hans böcker och har gett filmen tummen upp så mycket att han själv förekommer i dem.

Animationer finns det nästan inga, vilket är skön omväxling fån vårt datordominerande samhälle där allt ska se perfekt ut.
Skådespelet är nog bland det bästa med filmen. Michelle Dockery spelar strängt sin roll med integritet jag trott omöjlig nuförtiden när alla kvinnliga karaktärer ska vara snygga och sexiga. David Jason funkar som Albert även om jag alltid föreställde mig honom som vresigare och Marc Warrens Mr Teatime är den ruggigaste skurken jag sätt på länge, ja och många mer. Tillsammans blir det som en teaterföreställning på TV utan alla överdrivna gester.

Problemet är att filmen är nästan för lång med vissa för långa mellanpartier och det finns saker som skulle kunnat tagits bort eller förenklats. Scenerna med trollkarlarna på Osynliga Universitetet till exempel gör lite, nästan ingenting för att föra storyn framåt och vissa av dekoren och makeupen känns lite billig och falsk. Till exempel monstret under sängen; som bara är en gammal gubbe med horn och konstig röst.

Men trots ovanstående brister så är Hogfather en bra film med en handling som aldrig blir enkel men tillräckligt spännande för att man ska villa se hur det slutar.
Jean Vadim och Terry Pratchett har här gjort en julsaga för vuxna med nostalgiskt tema som påminner en om hur det var att kunna tro på vad som helst och varför detta är viktigt. Så om du är trött på alla vanliga julfilmer; se Hogfather och ge dig in för ett vuxenäventyr i en sagovärld.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *