The Dark Crystal

13 september 2007

Regissör: Henson, Jim; Oz, Frank

Originaltitel:

År: 1982

Längd: 93 min

Skådespelare: Jim Henson, Kathryn Mullen, Frank Oz, Dave Goelz, Steve Whitmire m.fl.

”Another World, Another Time… In the Age of Wonder.”

Tusen år har gått sedan sanningens kristall skadades och övertogs av de onda Skeksis, några gam-liknande varelser. De körde bort de fredliga Mystics från slottet och skapade kaos i landet. Skeksis fruktar en profetia, som säger att en gelfling ska störta deras makt. Gelflingen ifråga är Jen, som har växt upp hos Mystics och tror att han är den enda överlevande av sitt folk. När den äldste av Mystics ligger för döden berättar han för Jen att Jen måste söka upp en kristallskärva och göra kristallen hel igen.

The Dark Crystal är en dockfilm från 1982 av Jim Henson och Frank Oz. Om namnen verkar bekanta beror det kanske på att Henson är mannen bakom Mupparna, som Oz också har jobbat med. Oz’ mest kända roll är dock Yoda i Star Wars-filmerna.

Att dockorna inte kan uttrycka särskilt mycket med sina ansikten ställer extra stora krav på rösterna och replikerna. Och det är här mycket av filmen faller, för rösterna är inget speciellt – Jen har sällan någon känsla över huvud taget – och replikerna är helt enkelt urtråkiga. Om det finns en standardfantasy-dialog så är det den här. Inget överraskar eller engagerar. I stort sett den enda som säger något roligt är den skräniga och något burdusa astrologen Aughra.

Aughra: Where is he?
Jen: He’s dead.
Aughra: Could be anywhere, then.

Den aggressiva fluffbollen Fizzgig är visserligen också rolig, men han pratar ju inte…

The Dark Crystal är en väldigt arketypisk historia. Här finns den unge mannen som blir utvald till en mycket viktig uppgift, den gamle som vägleder honom, kvinnan han möter på vägen, något splittrat som ska göras helt osv. Jag är kluven till denna ”urberättelse”. Det finns såklart en anledning till att den dyker upp om och om igen, och det är att den tilltalar många människor. Men om en film eller bok med den typen av handling inte kommer med något eget eller är väldigt välgjord på alla plan, så blir det väldigt tråkigt när man redan har läst och sett många andra av den sorten.

Det egna i The Dark Crystal är de välgjorda dockorna och deras kulisser. Det är mycket som är fint, sött och mysigt. Men det räcker inte. Den kör nästan inga egna vändningar på det gamla temat och dialogen är som sagt så platt och typisk att jag vid flera tillfällen tänker att den är helt överflödig – den tillför ingenting och man skulle förstå filmen lika bra med ljudet avstängt. Men då skulle man missa den trevliga musiken. Sammanfattningsvis är The Dark Crystal gullig, men blek och oengagerande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *