The League of Extraordinary Gentlemen

13 december 2006

Regissör: Norrington, Stephen

Originaltitel:

År: 2003

Längd: 1 tim 50 min

Skådespelare: Sean Connery, Naseeruddin Shah, Tony Curran, Peta Wilson, Stuart Townsend, Shane West, Jason Flemyng m.fl.

Världen hotas av katastrof, undergång och förintelse, i valfri ordning, och för att göra något åt detta samlas motvilligt, på uppdrag av den brittiska regeringen, en grupp redan existerande superhjältar och imponerande människor. Alan Quatermain, H. Rider Haggards storviltjägare, upptäckare och dödstrotsare, spelad av den ärrade Connery, får, synbarligen enbart på grund av sitt vita skägg och därigenom bekräftade överlägsna manlighet och rättfärdighet, i uppgift att leda den extraordinära ligan och dess kunniga deltagande män, den enda i gruppen deltagande kvinnan föraktas lika mycket av Quatermain som av filmskaparna.

Övriga kändisar som samlas i en av Londons källare för att ena sina krafter är teknikern Kapten Nemo (Shah), som även han föraktar det brittiska imperiet med ett djup som knappt hans egen Nautilus klarar av att dyka till, den odödlige Dorian Gray(Townsend), charmig och sliskig, Dr. Jekyll (Flemyng), som försöker undvika sitt alter ego Mr. Hyde, den osynlige mannen, som i denna upplaga heter Rodney Skinner (Curran), vampyren och den enda kvinnan Wilhelmina Harker (Wilson), vacker och förslagen, samt den något malplacerade, till specialagent utbildade, Tom Sawyer (West). Det är ett enkelt koncept, karaktärer alla känner till möter varandra för att rädda världen, det är dessutom till förtvivlan urtråkigt. Den gamle mansgrisen, den tvivlande antihjälten, den förföriska kvinnan och den kaxige ynglingen käftar med varandra och roar sig med intriger inom sin egen grupp istället för att enas mot den Store Fienden. Under tiden rasar explosioner runt omkring dem, städer förvandlas till aska och stoft, slagsmål blixtrar förbi som en irriterande huvudvärk och det viktorianska samhället som omger dem skulle hamnat i koma om det kommit ut vad som egentligen hände innan världen räddades.

Denna film bevisar än en gång att stora budgetar och superhjältetemat inte borgar för god film. Det är ansträngt, forcerat och med nöd och näppe hopkrafsat material som legat till grund för denna film. Barndomens tankar om vad som skulle hända om ett gäng superhjältar möttes och skulle hjälpas åt känns främmande, det var inte såhär det skulle gå till, och temat om enighet, utanförskap och ansvar känns helt bortprioriterat för att istället få lyfta fram överdriven, dålig action. Biljakter i sekelskiftets Venedig är inte spännande, paniken då en ubåt börjar läcka är urvattnad och manusets medelmåttiga enradsskämt ger produktionen en ännu mer nersliten framtoning av fantasilöshet.

Det finns faktiskt inte mycket som talar för denna film, musiken är enformig, kameraföringen växlar mellan närbilder på tärda ansikten och rundflygningar, inte heller skådespelarinsatserna kan sägas vara särskilt lyckade, Connery spelar sin manschauvinistiska roll med självinsikt vilket knappast kan sägas vara särskilt förvånande och övriga karaktärer står bredvid som platta attribut. Norrington kommer från specialeffektsteamen i tidigare filmer och det märks, hans förkärlek för stora effekter lägger sig som en tung filt över filmen och dämpar alla försök till att uttrycka något annat än råstyrka och kraft. Det är den många år gamla förtrollningen till äldre tiders hjältar och deras bedrifter som hindrar mig från att sänka skeppet helt, Nemo och Quatermain står för så mycket mer än en taskig Hollywoodfilm, men filmen får ett mycket svagt betyg.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *