The Sword and the Sorcerer

8 februari 2006

Regissör: Pyun, Albert

Originaltitel:

År: 1982

Längd: 100 min

Skådespelare: Lee Horsley, Kathleen Beller, Richard Lynch m.fl.

Med citerade omdömen som ”på många sätt bättre än Conan Barbaren” och ”inspirerad av Tolkien och Schwarzenegger” på omslaget ingav inte denna film mig några särskilt stora förhoppningar om ett fantastiskt äventyr, skådespel i världsklass, skickligt foto eller något annat som utmärker en toppfilm. Tur var det eftersom det är tråkigt att bli besviken.

The Sword and the Sorcerer är en i raden av filmer som red på vågen efter Arnolds framgångar som skrotlyftande barbarhjälte; det är töntig muskelaction, fåniga repliker, alltför opraktiskt lättklädda kvinnor och löjeväckande uppvisningsstrider för hela slanten som gäller. Intrigen är klassisk, enkel och uttjatad, en ond kung (över riket Aragon; inspirationerna från tidigare verk är tydliga och många) väcker en, sedan tusen år, död häxmästare till liv för att ta över grannlandet där den gode kung Richard härskar. Cromwell lyckas, dödar alla i regentfamiljen, förutom givetvis den yngste sonen som slipper undan, sviker sedan sin allians med häxmästaren och utropar sig till tyrann över det nya riket. När det många år senare börjar ryktas om en fantastisk krigare, en rättfärdig legoknekt, en hjälte ur skuggorna är det inte så svårt att lista ut vem det är som är på väg för att hämnas sin faders död och ansluta sig till upproret mot tyrannen.

En film som denna har, rent krasst, inte många kvaliteter. Att tala om att eftertanke och moralfrågor om människan och dess härjningar skulle kunna väckas av denna produktion är endast löjligt, trots att denna typ av film egentligen har alla möjligheter därtill, det är nästan så att The Sword and the Sorcerer inte ens kvalificerar sig till kategorin av filmer som åtminstone ger underhållning för stunden. Den är svag, mycket svag, och känns besynnerligt missriktad. Motsatser som inte alls fungerar ihop ger märkliga intryck. Ett av de tydligaste exemplen är, den ofta helt malplacerade, filmmusiken. Violiner som sammetsmjukt smeker tankarna och skapar associationer till riktig romantik känns fantastiskt felriktade i en scen då huvudpersonen besöker ett glädjehus, och detta är dessvärre inte det enda exemplet som finns; musiken i stridsscenerna känns mer lämpade för ett clownskådespel och ger endast ett löjligt intryck. Manuset är, mer eller mindre, genomgående bedrövligt; en berättare som med högtravande inledande ord försöker slå an en gammaldags stämning står i stark kontrast mot de enkla, närmast buskisaktiga, replikerna senare i filmen. Billig, simpel humor som inte går hem imponerar inte alls, så gör inte heller det genomgående mediokra skådespelet där dock Richard Lynch gör den starkaste insatsen, det mesta är ju som sagt relativt här i världen, i detta gäng av annars, med all rätt, okända namn.

Denna kalkon fick, otroligt nog, tio miljoner biobesökare i USA men som tur är har filmkonsten utvecklats. Nostalgi kan inte ens hjälpa denna film, åttiotalet är hjälplöst förbi och så är även glansens dagar för den här filmen. Se något annat, eller sätt dig och stirra in i ett hörn för att se hur dammråttor bildas; det mesta är mer givande än de knappa två timmar det tar att genomlida sig det här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *