Unbreakable

8 november 2008

Regissör: Shyamalan, M. Night

Originaltitel:

År: 2000

Längd: 106 min

Skådespelare: Bruce Willis, Samuel L. Jackson, Robin Wright Penn, Spencer Treat Clark

De senaste åren har superhjältefilmernas popularitet exploderat. Ett tag tyckte jag att varannan storfilm var baserad på en serietidning (om inte så var det en uppföljare). Det roliga är dock att den bästa av dem kom innan trenden knappt börjat, för åtta år sedan. Jag talar givetvis om Unbreakable, filmen som det ryktas att mången tittare somnat till. Vilket jag i och för sig kan ha lite förståelse för. Det finns inga explosioner, inga laserstrålar som skjuts ur ögon, inga flygfän, nej, inte ens en häftig biljakt. Vad jag försöker säga är det här: Unbreakable är en superhjältefilm som inte är en actionfilm. Det låter som en motsägelse, jag vet, men det är sant. Tro det eller ej.

Bruce Willis tar på sig regnrocken (nej, inte ens tighta trikåer eller lädermunderingar finns med) och går in rollen som David Dunn, en tystlåten säkerhetsvakt. Äktenskapet har långsamt förtvinat och är i början av filmen på bristningsgränsen. Men det börjar sakta vända till det bättre efter att David råkat ut för en tågolycka. Han är den enda som mirakulöst överlever katastrofen. Inte en skråma. Några dagar senare hittar David ett brev under vindrutetorkarna där någon med fin handstil frågar om han någonsin varit sjuk. Hm, David Dunn kanske aldrig har varit sjuk. Författaren till brevet (Samuel L. Jackson), en svårt sjuk serietidningsfanatiker, har en teori om varför.

Hur reagerar du när någon, som bryter benen när han sätter sig snett, påstår att du kan vara en verklighetens superhjälte? Serietidningarna, säger han, har ett uns av sanning under all sin överdrivenhet, och David Dunn kan vara en sådan sanning. Hur reagerar du senare, när du börjar inse att du kanske inte är helt normal? Det är Unbreakable i ett nötskal. Samtidigt som vi har den riktigt lågmälda berättelsen om en person som för över serietidningar till verklighet i David Dunn så har vi Dunn själv som inte riktigt vet vem han är eller vad han vill. En typisk identitetskris för en superhjälte? Ja, kanske. Unbreakable bygger lite på att omvandla de där typiska elementen till mer vardagliga, lågmälda händelser.

Jag är inget stort fan av Shyamalans filmer. De är välgjorda och rätt underhållande, men vid det här laget har han tagit en twist för mycket ur rockärmen. Bruce Willis är en sådan där skådis som klarar av två roller: actionhjälte och iskall mördare. I Unbreakable är han ingetdera, men han behöver aldrig göra så många ansiktsuttryck och han behöver inte säga överdrivet mycket. Det passar honom perfekt. Båda dessa herrar överträffar sig själva här. Vilket behövs, när Samuel L. Jackson gör sin bästa roll efter Jules. Vad de här tre gör av filmen är i slutändan imponerande.

Men det är, återigen, en väldigt långsam film. I grund och botten är den väldigt simpel i sin handling, men komplex i sitt utförande. Det är stämningen som räknas, tiden att bygga om sympatier för rollfigurerna. Det är i de flesta fall en film som tar hårt på ”show, don’t tell”-regeln. Som tittare vet man inte riktigt vad man ska tro på, vem man ska tro på. Detsamma gäller filmens samtliga karaktärer, där t.ex. Dunns fru och barn ser på saken helt olika. När det flesta pusselbitarna har fallit på plats kommer slutet, som jag utan tvekan kan räkna bland mina favoriter.

Jag har kommit fram till att jag till stor del värderar filmer efter vad jag tycker eller skulle kunna tycka efter att ha sett dem mer än en gång. En bra film ska vara bra flera gånger, på flera olika sätt varje gång. Med det sagt så behöver man inte nödvändigtvis sitta och se dem om och om igen, helg efter helg. Jag såg Unbreakable på TV nu, för första gången sedan VHS-tiden. För första gången på länge, alltså. Den var bättre än jag kom ihåg, och jag kom ihåg den som en favoritfilm.

Högsta betyg, alltså. Unbreakable är ett exempel på en typ av berättande jag alltid har tyckt om. Stillsamt, långsamt, vardagligt och med övernaturliga inslag. Inget hastande, ingen specialeffektsfrossa. Det är inte K-PAX, men det är något snarlikt. Det är förbaskat bra och rekommenderbart.

”They called me Mr. Glass.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *