22/11 1963

4 augusti 2014

Författare: King, Stephen

Serie: Fristående

Stephen King har lagt ner en hel del researcharbete på att försöka reda ut vem eller vilka som sköt president Kennedy i Dallas, 22/11 1963. Resultatet är en nära 800 sidor lång berättelse om tidsresande – och kärlek. King har sagt i intervjuer att han gillar att skriva långt för att man verkligen kan lära känna sina karaktärer. Halvvägs in i den här mastodontromanen börjar jag känna att protagonisten Jake Epping är en alldeles för slätstruken person för att ges så mycket utrymme. Det är visserligen också därför han är perfekt för det uppdrag som han får av kocken Al, på sitt favorithamburgerställe; det finns ingen som kommer att sakna honom om han försvinner in i det förflutna för att rädda Kennedy. Epping är engelsklärare, frånskild och barnlös och sommarlovet har precis börjat. Reglerna för tidsresande den här gången är att hamburgervagnen är en tidsportal som alltid leder till 9/9 1958 klockan 11.58. Tidsresenären väljer själv hur länge han vill vistas i dåtiden(för att hinna göra något åt Kennedymordet måste han stanna i fem år), i en tid utan mobiltelefoner och internet fast kanske med renare luft och godare root beer. När han än väljer att gå tillbaka genom tidsportalen kommer han att komma tillbaka till samma dag, samma klockslag 2011 som han gav sig av. Men han kommer att vara fem år äldre, ett snabbåldrande som ju kan vara en aning svårt att förklara för omgivningen. Dessutom var gång någon ger sig ut på en tripp genom portalen, om så bara för att köpa och avnjuta det där glaset läskande root beer, nollställs allt som eventuellt utförts av tidigare tidsresenärer. Jakes första provtur till 1958 leder exempelvis till att en kvinna, som Al räddat från en jaktolycka, återigen har fått leva med konsekvenserna av missödet. Naturligtvis är det förflutna “obändigt” och vill inte låta sig förändras; det blåser omkull träd mitt i hjältens väg eller låter honom drabbas av fruktansvärda magkramper.

För att krångla till det ytterligare finns det givetvis också frågan om hur bra det är att försöka ändra på det som redan hänt. Föga förvånande visar det sig att konsekvenserna av en till synes alltigenom god handling kan bli oväntat diaboliska och genomgripande. Jake börjar med att försöka göra livet bättre för den gamle skolvaktmästaren som kallas Harry Hoppgroda pga sin svårartat haltande gång. Jake bosätter sig några veckor i Harrys barndomsstad Derry (och träffar tillfälligt på några av barnen som figurerar i “Det”). På Halloweenkvällen kommer Harrys pappa att överfalla sin familj och slå ihjäl alla utom Harry som överlever med svåra skador. Kommer Jake att hinna rädda dem istället och hur blir deras liv i så fall? Jake ska ta sig tillbaka till 2011 för att kontrollera hur det gått innan han återvänder till 1958 igen för att rädda både Harry en gång till och Kennedy.

Kings ingående beskrivningar av 1950-talet är initierade och ömsinta, det blir som en tidsresa i sig, tillbaka till en tid med andra bilar, vägar, kläder, lukter och smaker. En del saker är bättre, mer “naturliga”, andra sämre, Jake saknar möjligheten att snabbt kunna söka svar på internet. Och folk röker överallt i det förflutna, inne i bussar ligger cigarett- och pipröken tät.

I väntan på 1963 börjar Jake arbeta på en skola igen och förälskar sig i en av sina kollegor, den charmiga men nästan övernaturligt klumpiga Sadie. Det är en finstämd kärlekshistoria som även den ges stor plats när den långsamt vecklas ut med diverse komplikationer. Sadie är märkt av sitt förflutna och har svårt för att lita på män. Jake har ju sitt uppdrag och måste snart börja bevaka den misstänkte presidentmördaren för att vara säker på att vara på rätt plats i rätt tid. Och hur intim kan man bli med en annan person samtidigt som man måste ljuga om sin identitet? Jake funderar på om det är möjligt för honom att stanna med Sadie i 1960-talet eller ta henne med sig till 2011.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *