Aileme – Befrielsens tid

4 november 2005

Författare: Ehrenberg, Johan

Serie: Fristående

Johan Ehrenberg gillar inte gudar. Det står klart – nästan plågsamt klart – för den som läser Aileme – Befrielsens tid och även om det är uppfriskande med en bok som så tydligt tar ställning mot allt det som vill lägga sig i människornas liv så blir det bestående intrycket att det underliggande predikandet i längden – för lång är boken med sina 564 sidor – går ut över det skönlitterära, en skönlitterär skildring som i sig inte är tillräckligt stark för att klara av att hamna i skuggan. Halvvägs in i boken har jag hunnit vänja mig tillräckligt mycket vid språket för att det inte längre skall störa mig, men de första tvåhundra sidorna kan jag inte låta bli att gång på gång tänka att om Christina Brönnestam vill ha någonting att understryka sina ord med varje gång hon kommer in på varför man skall undvika att skriva fantasyska när man skriver fantasy så kunde hon använda sig av Aileme – Befrielsens tid. Jag har inte läst Ehrenbergs tidigare böcker och kan inte uttala mig om hur hans stil brukar se ut men intrycket som ges är att författaren famlar efter ett högtidligt språk som skall passa dess innehåll men hade haft betydligt större framgång med en prosa anpassad för den tid han själv lever i.

Inte heller får han någon hjälp av bokens alla tryckfel. När Nardinghielm tjugo rader längre ned blir Nardinghjälm redan på bokens fjärde sida rycker jag till och tappar läsrytmen innan ens hunnit infinna sig. Tyvärr är det någonting som fortsätter boken igenom: Nardinghielm och Nardinghjälm turas om, Muspelheim introduceras först som Museleheim och trots att jag borde ha vant mig när jag når så långt att Nidhögg skrivs Nidhugg så stannar jag upp och undrar vad jag egentligen missat innan jag inser att det bara är ännu ett i raden av stavfel. Det finns felplacerade skiljetecken, blanksteg som inte finns där de borde finnas utan istället bestämt sig för att det fanns roligare platser i boken och tryckt in sig där de inte alls skulle vara. Korrekturläsningen är förmodligen den slarvigaste jag har sett sedan Catahyas första antologi; det här är dock inte en bok som är tryckt av några stressade tonåringar utan vare sig erfarenhet eller resurser. Även om det är Ehrenbergs första fantasyroman har han många år av skrivande bakom sig och övriga som ligger bakom förlaget är knappast nybörjare i bokbranschen de heller. Jag förväntar mig helt enkelt betydligt bättre från deras sida.

Aileme – Befrielsens tid berättar parallellt om två människor som utvalda av gudar – nordisk mytologi blandas med judisk när Eddan möter Bibeln – vägrar acceptera sina roller som verktyg och istället väljer att göra uppror för rätten till frihet. Genom hela boken hamras det om och om igen in i läsaren att bokens gudar är känslolösa men ändå hatiska och att det är kärleken och mänskligheten som skall bejakas, men trots denna i och för sig behjärtansvärda tes misslyckas boken – och det är förmodligen dess allvarligaste brist – med det grundläggande att ge sina personer liv. Kanske är det för att deras känslor och tankar skrivs så rakt ut istället för att visas som de tappar sin betydelse, kanske är det för att de helt enkelt inte är tillräckligt trovärdiga. Oavsett tappar den kamp för mänsklighetens frihet som förs genom boken något av sin trovärdighet när dess förkämpar inte förmår vara riktiga människor.

Jag tycker om fantasy och jag tycker om fantasy skriven på svenska. Det dyker upp alldeles för lite av min favoritgenre författat på det språk som trots allt är det som jag känner mig mest bekväm med, så jag ser fram emot varje titel. Därför känner det extra bittert att behöva konstatera att Aileme – Befrielsens tid inte är någon särskilt bra bok – det är ett ambitiöst projekt och jag vill så gärna att den skall vara bättre än den är, men även om jag försöker koncentrera mig på styrkorna (grundidén och det i alla fall ibland innovativa användandet av myter och gudar) så går det inte att blunda för bristerna: språket, dialogen, personbeskrivningarna och slutet som innehåller detaljer som ironiskt nog ger mig Deus ex machina-vibbar.

Fantastikförlaget Onsdag har försett oss med inte mindre än två svenska fantasytitlar den här hösten. Jag recenserade Skymningsfursten här på Catahya förra måndagen och det är svårt att inte jämföra dem, mest för att skillnaderna är så stora. Där den tunna Skymningsfursten gärna hade kunnat bjuda på mer är Aileme – Befrielsens tid en historia som mycket väl hade kunnat berättats även om sidantalet bantats en aning och Leandoer lyckas på sina betydligt färre sidor också teckna djupare och trovärdigare personporträtt än Ehrenberg. Den största skillnaden är ändå den att medan jag har invändningar mot båda böckerna så är Skymningsfursten trots allt en bok jag kan rekommendera. Det är tyvärr inte Aileme – Befrielsens tid.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *