Alba

12 maj 2009

Författare: Hård, Kristina

Serie: Fristående

Det är alltid trevligt med nyutgivna böcker av svenska författare som skriver något som vare sig är deckare eller någon annan typ av realism. I det här fallet är det science fiction.
Författaren är debutanten Kristina Hård, romanen heter Alba, och förlaget är Göteborgsbaserade Kabusa Böcker.

Upplägget är klassiskt – ett team av forskare ska utforska en ny värld, en planet dit ingen från Jorden tidigare färdats. Här finns en arkeolog, en matematiker, en religionshistoriker, och så vidare. Alla i teamet är inte forskare, utan här finns också ett par personer med mer millitär bakgrund, utsedda att leda projektet och beskydda dessa forskare. Planeten de hamnat på är lågteknologisk, paralleller dras till kolonisatörernas skövling av de amerikanska urinvånarnas land – för vad kommer att hända den dag teamet återvänder med sin information? Stora företag ligger bakom finansieringen av projektet, och man kan misstänka att pengar kommer att gå före filantropi.

Medan jag läser Alba kommer jag ideligen att tänka på Ursula Le Guin. Det är ingen dålig referens, tvärtom kanske den bästa tänkvärda i min värld. Varför? Kanske för att tempot till en början är stillsamt. Det verkar inte hända så mycket, man tar prover, utforskar en ruinstad, iakttar planetens invånare. Men det är på ytan. Mellan expeditionens medlemmar växer spänningarna. Här finns både kärlek, triangeldrama, maktkamp och avundsjuka som ligger och pyr. Det är väl berättat, och trots det stillsamma tempot har jag svårt att lägga boken ifrån mig. Jag fascineras av världen, uppslukas av den, lever mig in i konflikterna. Allt tar en plötslig och våldsam vändning när närkontakten med planetens invånare är ett faktum.

Men allt eftersom bokens tempo ökas växer också min irritation. För Alba, huvudpersonen, arkeologiprofessorns assistent tillika älskarinna, framstår tyvärr som rätt blek. Hon verkar inte har några egna drivkrafter, inga framtidsdrömmar, bara minnen av en kärlekslös barndom och ett barndomsintresse för indianerna. Som forskarassistent verkar hon fullkomligt nöjd med att hjälpa sin professor – inga egna vetenskapliga ambitioner, teorier eller mål framgår. Hon är den sortens person som följer, som gör vad hon blir tillsagd, och undviker konflikter genom att gå därifrån. Jag kan på sätt och vis köpa det, det finns en hög grad av realism i porträttet av Alba. Många människor följer hellre än leder. Många människor är konflikträdda och håller tyst istället för att tala ut. Men – feministen inom mig vrider sig och önskar att hon inte vore så mjäkig.

Förutom detta irritationsmoment måste jag ändå erkänna att Alba är en intressant, välskriven och läsvärd roman som betonar det psykologiska spelet mellan människor. Sådant tycker vi om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *