Anansi Boys

12 december 2005

Författare: Gaiman, Neil

Serie: Fristående

American Gods var den första bok av Neil Gaiman som jag läste och jag blev totalt fångad i hans version av Amerika där gudar vandrade på jorden. Jag älskade den då, och jag älskar den fortfarande, ja, jag skulle faktiskt kunna sträcka mig till att säga att den är det bästa fristående litterära verk jag någonsin läst. Neverwhere och Stardust läste jag senare och även om de båda två var bra – Neverwhere riktigt bra – så kom ingen av dem enligt mig upp i American Gods klass.

När jag först fick höra att Anansi Boys också skulle beröra mytologi kände jag mig kluven; jag uppskattade det konceptet i American Gods men jag var rädd för att den originalitet som är en av Gaimans största fördelar skulle försvinna och att Anansi Boys skulle likna föregångaren alltför mycket. Med facit i hand kan jag glatt säga att jag hade fel; den som är rädd för att Anansi Boys är en kopia av American Gods kan ta ett djupt andetag och lugna ned sig för han eller hon har totalt fel. American Gods är nämligen mörk, jag har hört folk kalla den deprimerande, medan Anansi Boys är ljus och föder ofta många anledningar till att skratta mer eller mindre högt.

Boken utspelar sig till stor del i London och den handlar om en feg och ordinär man vid namn Fat Charlie (egentligen heter han inte ”Fat Charlie” och egentligen vill han inte kallas det, men när hans pappa ger ett namn till någon sitter det kvar och då finns det inte så mycket man kan göra förutom att leva med det). Man märker tidigt i boken att Fat Charlie ogillar sin fader väldigt mycket, men när pappan dör en mycket dramatisk och enligt Charlie pinsam död, är det självklart att han beger sig till Amerika där begravningen äger rum. Dessvärre är det inte bara en begravning som väntar på Charlie i Amerika. Han får även reda på att hans fader var den afrikanska spindelguden Anansi och att han har en bror som han aldrig hört talas om. Detta är början på vad som för Fat Charlie kommer att bli en högst underlig upplevelse.

Jag skulle vilja påstå att Anansi Boys är en sorts blandning av flera av Gaimans tidigare romaner. Precis som i Neverwhere är den komisk och har som huvudperson en man vars liv förstörs på grund av overkliga krafter, båda två skildrar desperationen en människa känner i att se vad som händer men vara oförmögen att ingripa. Med American Gods har den mytologin gemensamt, och med Stardust den lek han i båda böckerna spelar med ödet, hur tillfälligheter får ha en otroligt avgörande roll i hur handlingen utlöper sig. Ja, Anansi Boys liknar flera av hans tidigare böcker men den känns ändå alldeles originell.

Och varför gör den det? Ja, jag tror att den största anledningen är just dess smarta handling som ger känslan av ”one in a million”, att man aldrig tidigare läst något liknande och antagligen aldrig kommer att göra det igen. Jag gillar det sätt på vilket Gaiman blandar magi med verklighet, realitet med fiktion, det sätt på vilket han väver in de afrikanska gudarna i historien, och jag beundrar verkligen Gaiman för det sätt på vilket han ständigt varierar sig, hur han ena dagen ger oss en mörk och gripande roman och andra dagen ger oss en humoristisk men inte mindre gripande sådan.

Handlingen är långt ifrån förutsägbar men tyvärr infinner sig aldrig den där plot-twisten efter vilken hela ens syn på handlingen förändras i ett ögonblick, något som brukar vara synonymt med en bok av Neil Gaiman. Men jag ska verkligen inte klaga, handlingen är trots allt smartare och bättre än i de flesta andra böcker där inte namnet Neil Gaiman står på omslaget.

På ett sätt tycker jag om huvudkaraktären Fat Charlie, på ett annat sätt ogillar honom och även detta är någonting som boken delar med de tre tidigare jag läst av författaren. Charlie verkar för fort bara acceptera det övernaturliga som plötsligt dyker upp i hans liv, precis som Richard fort accepterade kloakfolket i Neverwhere och Shadow gudarna i American Gods. Det positiva med Fat Charlie är att han, tillskillnad från Richard och Shadow, utvecklas på ett trovärdigt sätt under berättelsens gång, och den Fat Charlie man träffar i sista kapitlet är inte densamma som man stötte på i det första.

Tempot som boken är skriven i är väldigt snabbt. Det är få långa samtal eller beskrivningar och det händer alltid någonting som gör det spännande och roligt (i ordets rätta bemärkelse) att läsa vidare, vilket tillsammans med en smart och intressant handling (som för övrigt är tydligt inspirerad av Hitchocks ”Fåglarna”) gör det till en mycket trevlig läsning från början till slut.

Jag tycker inte att boken är lika bra som American Gods, (med tanke på att jag anser att American Gods är ett mästerverk säger det egentligen inte så mycket), men jag tycker att den är klart bättre än Stardust och om inte bättre än så i alla fall lika bra som Neverwhere. Handlingen är spännande och oförutsägbar, språket roligt och bra, karaktärerna intressanta och utvecklar sig på ett tillfredsställande sätt, ja, Anansi Boys uppfyller alla förväntningar jag hade och de var inte låga.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *