Andens kraft

7 juli 2011

Författare: Mead, Richelle

Serie: Vampyrakademin del 5

Rose Hathaway hoppade skolan efter sin artonårsdag för att åka till Ryssland i syfte att döda den strigoi som innan hans förvandling var hennes lärare och hemliga kärlek, Dimitri. Men hon misslyckades och är nu tillbaka på S:t Vladimir för att ta sin examen, till vilken det inte är speciellt långt kvar. Rose har dock nästan gett upp allt hopp om att få bli sin bästa vän Lissas beskyddare efter avhoppet och tidigare snedsteg. Dessutom skickar Dimitri brev och meddelanden till henne – hot om att han kommer att hitta och döda henne så snart hon sätter sin fot utanför skolans skyddande murar. Men Rose har inte gett upp helt när det gäller honom – det kan finnas en liten, liten chans att rädda honom och Rose är villig att gå nästan hur långt som helst för att testa om det faktiskt är möjligt.

Då jag anser att bok nummer fyra i serien, Löftet är den bästa, så hade jag ganska höga förhoppningar på den här. En sak som bidrog till att jag tyckte om Löftet var det faktum att största delen av den utspelades långt ifrån S:t Vladimir och i princip allt som har med skolan att göra. Det gör också Andens Kraft, som börjar på S:t Vladimir, men det dröjer inte länge innan den flyttas till vampyrhovet, och sedan vidare, vilket fick mig att hoppas att denna bok skulle vara lika bra som sin föregångare. Det är den inte.

Det finns flera anledningar till det. Dels så har jag börjat tröttna på serien. Den känns så himla seg och utdragen och jag är glad att nästa bok är den sista. Men det beror inte bara på det – den här boken är väldigt dramatisk och känslosam, och det blir alldeles för mycket emellanåt. Dessutom så har jag hela tiden tyckt att konceptet med moroi/strigoi – att moroi är de snälla vampyrer som dricker blod av villiga donatorer, medan strigoi är moroi, dhampirer eller vanliga människor som dödar och därmed är onda och förtappade – är smått löjligt, men nu när handlingen centreras runt en dhampir som blivit strigoi så retar jag mig än mer på det.

Ärligt talat är jag inte helt på det klara med exakt vad det beror på att jag inte gillar Andens Kraft. Det finns delar av den som jag gillar, men på det hela taget så tycker jag inte att boken är något vidare läsupplevelse, helt enkelt. De övriga böckerna i serien var trevlig underhållning, men den här är inte ens det. Det är inte så att jag sitter och lider helvetets alla kval medan jag läser, absolut inte, men jag roas inte heller av berättelsen såsom jag gjorde förut. Jag kommer att läsa den avslutande boken i serien, men enbart på grund av att någon idiotisk del av mig envisas med att prompt vilja veta hur det hela slutar. Trots att det just nu ser ut att bli ganska förutsägbart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *