Arvar, Tassi och den oändliga skogen

9 januari 2012

Författare: Odgren, Gabriel

Serie: Fristående

Originalskriven fantasy på svenska har fått något av ett genombrott och det är naurligtvis glädjande. Framför allt på ungdomssidan har det getts ut många titlar de senaste åren. Sivart Förlag meddelar på sin hemsida att de begränsar sin publicering av skönlitteratur och lägger tonvikten på facklitteratur. Tråkigt, men det har dock inte hindrat dem från att 2011 gett ut Gabriel Odgrens debutroman (?) Arvar, Tassi och den oändliga skogen, en roman som enligt baksidestexten är ett ”magiskt äventyr” (ordet fantasy nämns inte, men det är inget tvivel om att så är fallet).

Huvudpersonen i boken, Arvar, är en man med dunkelt förflutet. Han flyr världen runt undan mystiska förföljare med sin ende vän, hunden Tassi. Arvars fiender vill driva in en urgammal skuld av honom, en skuld som den oskyldige mannen har fått i arv, oklart hur. I den vintriga och ogästvänliga trästaden Kalikormen blir han upphunnen av sina fiender. För att höja Arvars ambition att göra rätt för sig kidnappar skurkarna Tassi och ställer ett ultimatum till dennes husse; skaffa fram pengar eller så får du aldrig se din hund igen. Jakten på guldet som ska lösa honom från skulden leder Arvar i ett desperat sökande. Förutom skulden är det enda han fått i arv av sin far en karta och genom den kartan kommer Arvar till en annan värld: den oändliga skogen. Denna plats har ett betydligt trevligare klimat än det köldpinade Kalikormen, men desto farligare. Och det är dessa faror som Arvar måste övervinna om han ska återse sin älskade Tassi.

I denna korta (95 sidor) ungdomsbok lyckas Odgren skapa stämningsfulla världar. Kalikormen är en grovtimrad vinterstad, mörk och kall, och kontrasterar effektfullt mot skogens somriga grönska. Författaren har rikt illustrerat sin egen skapelse och de välgjorda bilderna bidrar mycket till den känsla jag får av bokens miljö. Även de snygga kartorna är ett stort plus och de behövs för att kunna orientera sig i de olika världarna. Ett stort plus är de suggestiva varelserna som boken bjuder på, dels skurkarna vars träsnidarmagi eggar fantasin, och dels de hyfsat originella invånarna i Den oändliga skogen (den talande sjögrisen, för att ta ett exempel).

Tyvärr berör inte historien lika mycket. Man får som sagt ingen förklaring till varför Arvar bär på en skuld till indrivarna och karaktären Arvar presenteras inte särskilt mycket heller, varför det är svårt att få något större engagemang för honom. Kanhända att omsorgen om hunden räcker för en del läsare, men jag behöver i alla fall mer för att heja på Alvar, på allvar. Därför blir inte heller äventyren i skogen särskilt spännande, även om det helt klart finns mycket potential i denna äventyrsmiljö. Det finns dessutom mer i handlingen som inte heller får några tydligare förklaringar, t ex hur de olika världarna är kopplade till varandra (är det olika dimensioner?) och det irriterar.

Språkligt är texten korthuggen och illustrationerna får väll kompensera för de snabba miljöskildringarna. Det är ju helt i sin ordning i en ungdomsbok, men stilistiskt finns det mer att önska ändå. Framför allt tycker jag att kommateringen skulle behöva förbättras för att ge prosan de små pauser som behövs. Och när sagomonster pratar som vår världs akademiker (i fallet sjögrisen) blir det lätt platt.

Fördelarna med Arvar, Tassi och den oändliga skogen uppväger till viss del nackdelarna när det gäller upplevelsen: det var sammanfattningsvis tämligen trevlig läsning. Gabriel Odgren har helt klart en del att ge som sagoberättare. Nackdelarna kanske också ska ses i ljuset av att bokens slut bäddar för en fortsättning där många frågetecken kan rätas ut. I själva verket är en uppföljare det enda rätta mot de ungdomar som läser boken och gillar den. Om bara Sivart Förlag inte drar ner för mycket på sin skönlitterära utgivning…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *