Belägringen

12 december 2002

Författare: Gemmell, David

Serie: Legender från Drenai del 1

Den fruktade och mäktige härföraren Ulric har ett mål – att skapa det mäktigaste imperiet av alla, som innefattar allt land mellan de nordliga och sydliga haven. Hans nästa mål är Drenai, det uråldriga imperiet med en lång historia bakom sig, men vars storhetstid är över.
Det avgörande slaget kommer att ske vid Dros Delnoch murar – den starkaste fästningen i Drenai. Fästningens ledare, gun Orrin, sitter i en klämma. Till sitt förfogande har han tiotusen dåligt tränade soldater, och för varje dag som går deserterar allt fler. Mot sig har han en blodtörstig armé på femhundratusen man. Desperat skickar han efter Druss den Legendariske, den ende kvarstående hjälten från Drenais storhetstid. Druss har blivit sextio år och har ärrats av 40 års stridande, men lever fortfarande upp till sitt rykte. Druss tar på sig den svåra uppgiften att träna borgens mannar inför den kommande belägringen.
Lycksökaren Rek, en feg föredetta soldat, som flyr krig för allt han är värd, dras även han in i kriget, vare sig han vill det eller ej. Hans roll i kriget blir värre än hans värsta mardrömmar.

Den här boken var bra. Visst, den har den klassiska heroiska upplägget: Imperiet hotas, bara en kan rädda det, Med läskiga “Bad Guys”. Men ändå lyckas boken ge en helt annan upplevelse. Bokens inledande delar är av en typ jag aldrig stött på. Och Ulric, som man tänker sig som en bloddrickare som käkar rått kött, är i själva fallet inte alls det. Och hur ofta går man på fest hos fienden och skålar med dem dagen innan de slaktar en? Det är svårt att kunna förklara utan att avslöja det som är läsvärt, men en sak är säker. Man kan kalla den här boken sällsynt – jag gör i alla fall det.
Längden på boken är alldeles lagom. Inget utdraget, men samtidigt inget utelämnat. En lagom lång krigarberättelse om en till synes förutsedd militär drabbning, men planering, organisering, stragier, förluster, spänning, filosofier om döden. Och givetvis, magin finns med, i precis lagom mängd, som en extra krydda till historien.

Det enda som förstör den här boken, tycker jag, är slutet(som ni får läsa själva). Jag gillar slut där det lilla extra finns med. Tyvärr blev det så i det här fallet – vilket förstörde mycket i mina ögon.

Jag tycker dock verkligen att man skall lägga boken på minnet.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *