Besvärjarnas kamp

4 juli 2005

Författare: Eddings, David

Serie: Sagan om Belgarion del 3

I Besvärjarnas kamp (Magician’s Gambit) färdas Belgarion-sällskapet vidare genom världen. De lämnar träsken, reser vidare genom landet där det spökar, kommer till guden Aldurs dal där Garion får lära sig att flytta på stenar. Därifrån fortsätter de åt hel fel håll genom Ulgolands grottor där de sparkar ut några Sällskapsmedlemmar och får en ny som har just de specialförmågor den uråldrige Belgarath vet att de senare kommer att behöva. Färden fortsätter sedan söderut in i fiendeland, rakt mot en vulkan och ett gigantiskt svart torn som är fiendens näste. Där väntar en uppgörelse med Ctuchick i syfte att ta tillbaka Aldurs sten, som alltså är den maktpryl de har jagat land och rike runt efter de senaste två böckerna.

Det lustiga med Belgarion-världen är att varje land har sitt eget unika klimat och sina egna årstider. Ett land är träskigt, ett land har alltid sommar, bergen har alltid vinter (dock växer det frukter i bergen om vintern), ett land är gejser-öken osv. Det lustiga är också att tiden inte heller tycks passa ihop. Vinter och sommar (så till den grad man kan tala om gemensamma årstider i denna avvikande värld) avlöser varandra ungefär var tredje månad. Höst och vår existerar inte. Ett år är max ett halvår långt. Min teori är att Äventyrande Sällskap har sin egen lilla tid. Börjar man med en unge så måste han ju hinna växa upp innan man når fram, så även om man avverkar en sträcka som bara tog ett halvår så har ett år gått inom Sällskapet. Bra va? Och eftersom varje land har sina egna årstider så är det strunt samma om det är vinter eller eller sommar eller om årstiderna hamnar i fel ordning.

Den här delen i sagan slår dessutom rekord när det gäller planlöst runtresande och deus ex machinas. Den gamle besvärjaren Belgarath leder sällskapet än hit och än dit och mumlar då och då någonting om att ”gudarna vill att vi ska gå ditåt” eller ”vi är ödesbestämda att vara där, så vi måste resa dit”. Jaha, säger resten och lallar efter honom.

Gudarna är riktigt sjyssta också, de ställer upp med allt Sällskapet behöver och har till och med (inte helt olika kockarna på TV) förberett det hela så att sakerna och människorna Sällskapet behöver redan finns där när de kommer. Fri vilja och personlig motivation har inte så mycket med saken att göra.

Belgarion blir mäktigare och mäktigare och har nu hunnit bli fjortis. Lyckligtvis släpar Sällskapet runt på en flicka i rätt ålder (som är ödesbestämd att bli hans brud, såklart!) så vi får läsa om lite fjortiskärlek här och var.

Det största problemet med boken är nog ändå att alla personerna i Sällskapet bara har fått två karaktärsdrag var: Hettar hatar murgoer och pratar med hästar. Barak är våldsbenägen och gillar öl. Mandorallen är våldsbenägen och har självförtroendeproblem. Polgara är moderlig och… ja, hon fick nog bara ett karaktärsdrag. Belgarath är gammal och vis. Ce’Nedra är bortskämd och envis. Relg är troende och går genom sten. Durnik är praktisk och enkel. Garion är ung, godhjärtad och med en växande kraft (titta, han fick tre!). Det lysande undantaget är spionen/lönnmördaren/ prinsen/tjuven Silke som är sällskapets enda mångsysslare, den enda som faktiskt får lite nya rädslor och fobier under bokens gång, den enda som faktiskt utvecklas och den enda som råkar in i lite egna svårigheter och hamnar i egna små intriger. Silke är den enda i Sällskapet som jag faktiskt bryr mig lite om och han är den enda som egentligen underhåller mig som läsare.

Det trista med att nästan alla är platta karikatyrer blir ju att gruppdynamiken faller flatt, samspelet mellan dem blir ointressant och att det hela helt enkelt blir tråkigt att läsa om eftersom alla redan har sina roller och uppgifter i gruppen. Lägg till detta att personerna inte får bestämma någonting själva, utan att allting de gör bestäms av en profetia eller av en gud, och att ingen motgång vara längre än 20 sidor (oftast mindre än 10)… resultatet är riktigt hemskt.

Betyget blir oundvikligen lägsta möjliga, men eftersom Silke faktiskt underhåller och eftersom han vid ett tillfälle fick mig att faktiskt bli intresserad av vad som skulle hända honom härnäst så sätter vi väl en stark etta på den tredje delen av Sagan om Belgarion.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *