Black Man

5 september 2011

Författare: Morgan, Richard K.

Serie: Fristående

Carl Marsalis är en variant thirteen – genetiskt modifierad och tränad för ett syfte: strid och våld. Han och män som honom togs fram för att utkämpa världens sista strider, men så snart krigen tog slut förvandlades de från lösning till problem. De fick chansen att ge sig av till Mars för att leva där, och många, men långt ifrån alla, tog den. Resten av mänskligheten betraktar dem som omänskliga monster och en fara för samhället. De tillåts inte att föra sina gener vidare och de får knappt röra sig fritt ute på gatorna.

Marsalis jobbar för regeringen med att jaga och fånga in andra variant thirteens. Efter att ha finansierat en illegal abort arresteras han och sätts i fängelse. Under tiden lyckas en variant thirteen vid namn Merrin på något sätt ta sig hem ifrån Mars. Rymdskeppet hittat kraschlandat i havet och tomt på levande passagerare. Därefter börjar människor brutalt mördas över hela Amerika där genetiska spår efter rymlingen hittas. Marsalis får erbjudandet om att bli utsläppt ur fängelset i utbyte mot att han försöker hitta Merrin, som, förutom morden, verkar vara så gott som spårlöst försvunnen.

Till en början framstår Black Man som en ganska enkelspårig bok: det är våld och skottlossning, och huvudkaraktären utgörs av en tuff och hårdför man med tunga vapen, mycket muskler och utan något bredare känsloregister. Han påminner ganska mycket om den bild jag till en början fick av Ringil Eskiath från The Steel Remains (den enda andra bok jag hittills läst av Morgan), och det verkar vara sådana karaktärer som Morgan till största delen skriver om, om man ser till hans övriga böcker också. Inte för att jag klagar – till en början är Marsalis inte alltför intressant, men han blir det så snart man kommer honom under huden. Inte så att han egentligen är en kramgo nallebjörn; han är nästan så tuff och kall som han verkar, men man förstår hans motiv och förstår också varför han beter sig som han gör.

Framtiden som Black Man utspelar är långt ifrån ljus, som den sällan är inom SF. USA finns inte längre – istället är Nordamerika uppdelat i två delar: en liberal del och en konservativ del, som inofficiellt kallas Jesusland. Thirteens är inte de enda genmodifierade människorna, utan här finns också så kallade bonobos, kvinnliga sexslavar, och hibernoids som går i ide fyra månader om året, vilket gör dem perfekt anpassade för rymdfärder. Dock vet jag inte om jag skulle gå så långt som att kalla Black Man för en dystopisk roman, eller ens en roman som utspelar sig en dystopisk värld. Visst finns det dystopiska element med i berättelsen, men inte tillräckligt för att kalla boken för dystopi.

Black Man ifrågasätter mycket. Alltifrån rasism till blind tro till samhällsuppbyggnad – Morgan berör många olika ämnen under bokens gång, men den är först och främst en thriller, i uppbyggnad och handling. Tempot är högt, berättelsen tar många snäva svängar och som läsare vet man sällan vad nästa steg blir. Den är spännande, även om den blir lite seg emellanåt – trots det höga tempot. Boken är nästan 630 sidor och det dyker ibland upp partier som känns smått överflödiga och som får tempot att saktas ned. Till exempel så pratar samtliga karaktärer väldigt mycket om vad variant thirteens egentligen är för något. I början är det bra, för det ger läsaren en chans att förstå och sätta sig in i vad de är och vad som gör dem annorlunda mot vanliga människor. Men det fortsätter genom hela boken, och vid något tillfälle står till och med två variant thriteens och förklarar saker om vad de är för något som alla, och speciellt de själva, redan vet. Morgan visar också mycket med hjälp av variant thirteens handlingar och tankar hur de fungerar och de delarna är bra, men jag hade hellre sett att han skippat en hel del av snacket om dem.

Jag är positivt överraskad av hur pass intressant jag faktiskt fann den centrala intrigen – jakten på Merrin och försöken att förstå motiven för de till synes slumpvisa morden. Jag är ju egentligen måttligt intresserad av deckarhistorier, och i ärlighetens namn så var orden ”…but it is also an novel about prejudice, about the ramifications of playing with our genetic blue-print.”, från bokens baksidetext, som fick mig att plocka upp den, snarare än beskrivningen av bokens faktiska handling. Men jag blev som sagt överraskad – trots att det blir lite väl långdraget ibland och det känns som om de mest springer fram och tillbaka emellanåt, så blir det intressant. Handlingen tar många tvära svängar och jag lyckades inte klura ut speciellt mycket av hur det hela låg till innan bokens slut.

Jag tycker att Black Man är en mycket bra bok. Den har en del skavanker som gör att jag emellanåt blir lite trött på den, och även om handlingen var bättre en förväntat så är den då och då lite oengagerade. Men det är småsaker i jämförelse med hur spännande, underhållande och intressant boken ändå är överlag, så den får en stark fyra i betyg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *