Black Sun Rising

13 januari 2007

Författare: Friedman, C.S

Serie: Coldfire Trilogy del 1

En bra bok, speciellt för att vara en enda lång resa för karaktärerna. Spännande och fängslande med överlag bra karaktärer och en fascinerande värld … vilket man inser först när man läst en bit. Bokens början var på intet sätt fängslande. Okej, det var definitivt inte den värsta början jag läst, men det är inte så att man bara måste fortsätta läsa för att det verkar så bra. Hade jag inte hört om boken tidigare utan bara bläddrat lite i den hade jag antagligen aldrig fortsatt att läsa den, vilket hade varit ett väldigt stort misstag.

När man väl kommer igång inser man hur väl författaren byggt sin värld. Långt bort i Galaxens utkant ligger planeten Erna, som för lite mer än tusen år sedan koloniserades av människan. Någon kontakt med jorden har man inte, och planeten var inte vad man hade väntat sig … världen lever, på ett sätt väldigt långt ifrån jorden. Fae, den kraft som genomsyrar planeten, påverkar allt utifrån de boendes tankar, drömmar och – framförallt – mardrömmar. Att världen är så annorlunda andra man läst om får boken att kännas väldigt unik, och man det är svårt att inte fastna för den.

Medan man läser den drygt 600 sidor långa boken får man följa prästen Damien, adepten Ciania, trollkarlen Zenzei och så den såkallade the Hunter, på en resa; en väldigt konstant sådan, faktiskt. Det är väldigt få ställen i boken där man får stanna på samma plats under en längre tid; det är hela tiden nya resor och nya områden man får bekanta sig med. C.S Friendman har däremot lyckats med det på ett väldigt bra sätt det. Det blir aldrig tråkigt att följa dem; det finns alltid något som lockar en att läsa vidare. Ni vet, det där lilla som kan få en att sitta och läsa dagarna i ända, när det är fullkomligt omöjligt att lägga ifrån sig boken ens för att gå och äta. Handlingen segar aldrig; den drivs alltid framåt utan att man behöver sitta och gäspa sig fram genom utdragna onödigheter.

Med en bra värld och bra handling skulle det väl vara perfekt med lika bra karaktärer? Tyvärr så är inte alla karaktärer riktigt lika bra, även om inga är rent sagt platta eller helt ointressanta. Somliga, såsom the Hunter, är helt klart en av bokens självklara höjdpunkter, då han är både unik, har en väldigt invecklad personlighet och han utvecklas väldigt mycket. Man vet redan från början att han är ond; det finns det ingen tvekan om. Däremot är det inte bara så ren ondska att det blir trist, utan man får se många nyanser i det, till och med en hel del som ur hans perspektiv inte alls är ondskefull. Att man verkligen får komma in under skinnet på en onding och att det är en karaktär som man kan känna för, det väldigt bra och väldigt spännande. Övriga karaktärer är inte alls lika bra, men som sagt, de är inte heller dåliga. Det är åtminstone en annan av karaktärerna som har en ganska intressant utveckling, även om jag inte vill gå in på närmare detaljer om det här.

Efter de första sisådär 35-40 sidorna, kanske, så tar det riktigt spännande vid, och därefter fortsätter det genom hela boken. Jag skulle gärna ge boken högsta betyg, om det inte vore delvis för att, ja, inledningen – som är så otroligt viktig i en bok – inte var tillräckligt bra för att fängsla mig. Tråkigt som det är så kan jag tänka mig att folk lagt ifrån sig en annars underbar bok bara på grund av det. Sedan så är som sagt alla karaktärer inte de allra bästa. Definitivt inte dåliga; men det är bara en som är riktigt underbar. Det hade kunnat ske lite mer på den fronten, tycker jag. Tillsammans med början blir det då två saker som drar ner betyget till en fyra – men det är trots allt ett väldigt bra betyg bara det. Även om början kanske tar emot lite, så lägg inte ifrån dig boken, utan läs vidare!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *