Blodmåne

2 september 2005

Författare: Jorner, Per

Serie: Fristående

Svensk fantasy är alltid trevligt, och eftersom jag för några år sedan stiftade bekantskap med Per Jorners författarskap i Efter lägereldarna, så tyckte jag att Blodmåne förtjänade min uppmärksamhet. Den här ganska korta romanen kretsar kring ett antal personer som av olika skäl är på väg till eller befinner sig på samma plats vid samma tidpunkt – en gammal stencirkel utanför en gruvby på dekis, vid en månförmörkelse. Det är några medlemmar ur ett mörkmagiskt brödraskap, några unga adepter från en magisk orden, legosoldater, värdshusfolk med flera.

Jag vill börja med att framhålla att jag gillar Per Jorner som författare. Hans språk är ledigt med en torr underton jag uppskattar. Han har en viss förkärlek för filosofiska utläggningar i dialogform, men det håller sig för det mesta inom vad som känns rimligt och intressant (jag tillhör de som tycker att filosofiska utläggningar lätt kan bli för mycket). Tyvärr inser jag ganska snabbt att Blodmåne har ett stort problem – den innehåller alldeles för många karaktärer på alldeles för få sidor. ”Hur ska han lyckas med det här?” tänker jag för mig själv när person efter person introduceras som berättare. Svaret är att det gör han inte riktigt. Flera karaktärer förblir otydliga. Ett par personer känns i det närmaste utbytbara mot varandra – så är t ex Kyra och Tas nästan som två sidor av samma person, och även medlemmarna av det mörka brödraskapet liknar varandra lite för mycket för att jag lätt ska kunna hålla isär dem. Den sörjande Dorean är för otydlig för att väcka sympati, och kuratorn Rill framstår bara som en ytlig pratkvarn som är mer intresserad av att prata själv än att lyssna på andra. Bäst lyckas Jorner med framställningen av den iskalla legosoldaten Kolibri, vars uppväxt har satt sina hårda spår, och den lilla flickan Mai med sin fantasivärld. Blodros och Mikel är också bra karaktärer, som tyvärr aldrig får någon riktig chans att utvecklas. Båda uttrycker en rädsla och dåligt självförtroende många nog kan känna igen sig i.

Jorner lyckas berätta de många parallellhandlingarna utan att trassla in sig allt för mycket. Det enda jag länge undrar över är vad historien om adepterna på resa egentligen tillför resten av berättelsen. Det visar sig så småningom, men resan, där fem unga adepter ska lära sig att samarbeta, är intressant i sig. Det hade inte skadat att låta den resan breda ut sig, fördjupas och få ta den tid den kräver.

Om Jorner lyckas hålla trådarna trasselfria under berättelsen gång, så blir det desto värre när de ska knytas ihop. En del saker händer lite för fort, vissa personer känns lite borttappade, andra omotiverat närvarande. Greppet att låta bybefolkningen på bästa operamanér vara närvarande som någon sorts bakgrundskör känns en smula krystat, liksom en del av ondingen Morkaids förklarande monologer. Däremot knyts epilogen ihop med prologen på ett prydligt sätt.

Sammanfattningsvis kan man säga att Blodmåne är en sympatisk roman som tyvärr inte lever upp till sina ambitioner. Antingen skulle den fått breda ut sig och utvecklas mer, eller så skulle vissa berättarperspektiv ha valts bort till förmån för en renare och enklare berättelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *