Blood and Chocolate

11 september 2006

Författare: Klause, Anette Curtis

Serie: Fristående

Här ger Anette Curtis Klause på sig ett av litteraturvärldens kanske vanligaste kärlekstema. Romeo och Julia – förbjuden kärlek. Jag vet inte hur man ser rent allmänt på denna berömda vinkling, men jag har alltid varit svag för den. Det har såklart med min svaghet för tragik att göra, och som alla vet går ofta den förbjudna kärleken och tragiken hand i hand nerför den månbelysta gatan. Tyvärr så når inte Blood and Chocolate upp till potentialen temat håller.

Vivian är en dödligt vacker sextonåring som inte riktigt verkar passa in i samhället. Alla tycks vara rädda för henne, och ingen vågar närma sig den tämligen nyinflyttade tjejen. Hon kan inte närma sig de andra heller. Men när hon läser en märklig varulvsdikt bredvid en av sina publicerade bilder i en tidning verkar hon äntligen få ljus i tillvaron. Hon strosar fram till författaren, Aiden, en dag. Och när hon strosar därifrån har han fyllt hennes hjärta. Problemet är bara att hon är en varulv. Han är mat. En köttklump. Men Vivian är upp över öronen kär i honom i alla fall… Samtidigt kämpar hennes flock. De är utan ledare och om inget händer snart kan flocken mycket väl upplösas. Vivian hamnar någonstans mitt emellan och vet inte vilken sida hon tillhör.

Det är faktiskt inte så naivt som det låter. Just början på boken var helt klart den svagaste delen, men efter ett tag höjs nivån på det hela. Vivian och Aiden är ett mysigt par, även om det saknas substans i deras relation. Det liksom saknas något vitalt, men jag vet inte vad. När alla komplikationer kommer in i bilden så suddas det dock bort en aning. Man tänker inte på det längre. Flockaffären saknar också något, men den tar igen allteftersom intrigen utvecklas. Det går kanske lite upp och ner, men överlag så är det endast mediokert. Dock så ligger det största problemet i bokens enkelhet och i lättheten att stundtals kunna förutspå händelserna. Slutet var dock tillfredställande, och det fanns ett par vändningar man inte väntade sig från början.

Så länge man inte tar boken på alltför stort allvar så är det en underhållande läsning. Man får liksom lära sig att svälja bristerna. Missförstå mig inte. Blood and Chocolate är inte direkt dålig, men den är inte direkt bra heller. Den ligger och flyter i något mellanstadium. Men hur jag än vrider och vänder på det tappade jag aldrig intresset. Sammanfattningsvis kan jag bara säga att det är slösad potential, men samtidigt tillräckligt bra för att underhålla för stunden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *