Borde vara död

1 april 2013

Författare: Pål Eggert

Serie: Fristående

Sebastian är socialarbetare i Göteborg, han försöker underlätta tillvaron för en samling vingklippta individer på ett boende för hemlösa. Hela Sebastians tillvaro är mörk, han klär sig helt i svart, lyssnar på heavy metal och läser skräckböcker som får fotbollshuliganer att rygga tillbaka. Han har ingen kontakt med sin familj sedan han brutit sig ur den strikta sekt de fortfarande är kvar i.
I jobbet får Sebastian se mycket skit även bokstavligt, beskrivningen av hur han rengör en dusch någon använt som toalett är vidrigt ingående. Boendet är nästan mer nergånget än de som bor där, förfallet och smutsigt, ett av Sebastians bekymmer är när ”samlare” fyller hela lägenheter med saker de hittat i sopcontainers.
Mer och allvarligare bekymmer blir det när en ny ”hyresgäst” flyttar in. Isa har inte bara en märklig svans av nakna ryggkotor, folk runt omkring henne verkar dö som flugor, vanligen för egen hand. Det är som om Isa suger livslusten ur de hon kommer i närheten av och de hon helst ger sig på är de som redan har så lite kvar att leva för; Sebastians klienter.
Sebastian känner att han måste göra något för att skydda och hjälpa de personer som han har ansvar för. Han måste göra sitt jobb som socialpedagog. Men han måste också gå utanför de ramar som han vanligen arbetar inom när han försöker stötta de behövande. Han ska använda sina kunskaper inom magi. Sebastian har alltid kunnat se sådant de flesta andra inte märker och efter en resa till Sydamerika har han direktkontakt med ett skyddshelgon. San Simon framkallas med cigarrrökning och av att man upprepar hans namn tre gånger.
När socialrealism blandas med skräck på ett så helt suveränt sätt som Pål Egget lyckats med här, förstärks båda elementen. Var någonstans skulle ohyggliga demoner framträda om inte på en plats redan så hemsökt av ångest och skriande brist? Var skulle mörkermakterna kunna hitta lättare offer än dessa ”samhällets olycksbarn” som är så löst förankrade i det vi andra kallar en normal tillvaro? En fast anställning skyddar även mot Satans angrepp.
Historien berättas mest ur Sebastians synvinkel men också ur Isas. Inledningskapitlet är något av en prolog och sätter tonen för resten av händelseförloppet. Man kastas rakt in i ett skeende och in i hjärnan på en helt annan person, en ganska obehaglig typ, en åldrande ”hitman” som kallas Bögbast och som just planerar att göra sitt jobb, spöa upp en brud. Introduktionen av Sebastian visar att även han har en våldsam sida, fast mer som en hobby, han är gaisare, fast han är inte så intresserad av att titta på matcher. Men Sebastian är egentligen en empatisk natur vilket han får utlopp för i sitt arbete och även som ”demonjägare”. Är det möjligt att hjälpa också Isa tillbaka till en normalare tillvaro?
Pål Eggert har en del likheter med sin huvudperson, han är också socialarbetare i Göteborg, han gillar svarta kläder och han växte upp inom en religiös sekt som han lämnade som vuxen. Skaparna av Jehovas vittnens teokratiska litteratur kan knappast ha önskat att inspirera till sådana skildringar av änglar och himmel som i Eggerts skrämmande visioner. När han låter Sebastian möta ett urval av himmelens härskaror är de långt ifrån änglalika. Pål Eggert säger i en förlagsintervju att han naturligtvis plockar ur sin verklighet, som alla författare, men att litteraturen ”först och främst är sköna lögner.”
Det här är en spännande historia med karaktärer som känns trovärdiga och som man får lust att läsa mer om. Boken hade gärna fått vara längre för min del och därför glädjer jag mig åt att slutet öppnar för en fortsättning.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *