Children of the Serpent Gate

14 augusti 2009

Författare: Ash, Sarah

Serie: The Tears of Artamon del 3

De fem ädelstenarna som utgör Artamons tårar har blivit tillfälligt ihopsatta, och Eugene av Tielen har öppnat porten som leder till Skuggornas Sfär, där drakhoulerna huserar. Han lyckas binda en drakhaoul till sig själv, men släpper samtidigt ut ytterligare tre i världen. Kung Enguerrand av Francia lyckas av en tillfällighet få Artamons tårar i sin ägo, och begär herraväldet över Eguene’s rike – Nya Rossiya, vilket Eugene nekar honom. Enguerrand förklarar då krig emot Eugene, vars armé har fått hårda törnar på sista tiden och inte har mycket att sätta emot. Eguenes främsta vapen, vindtrollkarlen Linnaius, är i fängslad i Francia och har snabbt börjat tappa förståndet.

Gavril Nagarian är försvagad – han börjar känna av de skador som åsamkades honom på Arnskammar, det mentalsjukhus Eguene skickade honom till. Hans drakhaoul, Khezef, kan inte längre läka sin värds skador, hur mycket blod Gavril motvilligt än förser honom med. Men han kan inte tillåta sig själv att vara svag nu – han måste hitta Linnaius eftersom han är den enda som kan hjälpa Kiukiu, kvinnan Gavril älskar, från att långsamt blekna bort. Men de tre Drakhaoulerna som Eugene ovetandes släppt ut i världen har planer på att öppna Porten och släppa ut prins Nagar, den av Artamons söner som förde dem till denna värld från första början. Och skulle det ske, så är världens undergång kommen.

Children of the Serpent Gate börjar mycket lovande, och fortsätter i princip på samma nivå hela boken igenom. Det jag gillar med denna serie är att den är “ödmjuk”. Visst, det handlar om att rädda världen ifrån undergång, men det är inga hjältar som far fram igenom länder med fanfarer och högljutt deklarerar hur bra de är och hur mycket bättre världen skulle se ut med dem på tronen. Nej, dessa världens undsättare verkar snarare i det fördolda, och slits då mellan sina egna, mänskliga önskningar och Drakhaoulernas mörkare behov.

Genom serien har mina sympatier verkligen flyttats runt en hel del. De enda som man egentligen tyckt lika om hela boken igenom är Gavril Nagarian, hans mor Elysia och Kiukiu. Plötsligt upptäcker man att man håller på Francia, för att ett par kapitel senare upptäcka att man desperat hoppas på en vinst för Tielen.

När jag hade ungefär hundrafemtio sidor kvar av boken kunde jag inte låta bli att tänka att Ash aldrig skulle lyckas få ihop det hela på ett tillfredsställande sätt i slutet. Men jo, hon lyckas knyta ihop det hela prydligt utan några störande lösa trådar. Jag anser att The Tears of Artamon verkligen är värt att läsas för det är, överlag, riktigt bra fantasy.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *