Coraline

24 februari 2005

Författare: Gaiman, Neil

Serie: Fristående

Jag beundrar storligen den brittiske författaren Neil Gaiman för hans romankonst (Neverwhere, Stardust) och för hans novellskrivande (Smoke and Mirrors), samt kanske ännu mer för hans serieskapande (The Sandman). Allting jag läst som Gaiman har producerat på egen hand har varit helt underbart och haft förmågan att hålla mig fast från början till slut. Coraline är den första av hans barnböcker jag har läst. Den är inte av samma kvalitet.

Bokens huvudkaraktär, en flicka vid namn Coraline Jones (inte Caroline, utan Coraline), flyttar med sina föräldrar ut till ett stort hus den här sommaren. Byggnaden är omgjord till fyra lägenheter, och förutom Coralines familj bor i huset en gammal, underlig man en trappa upp och två gamla damer som varit skådespelerskor i en bortglömd tid på våningen inunder. Lägenheten mitt emot den som Coralines familj flyttar in i står tom. En dörr förbinder dem, men Coralines mamma visar flickan att den är igenmurad när hon av nyfikenhet undrar vad som finns bakom den.
En dag när Coralines mamma och pappa av okänd anledning är försvunna får hon dock för sig att öppna dörren igen. Den här gången öppnar den sig mot en mörk korridor, som för Coraline till en lägenhet som ser nästan exakt likadan ut som hennes egen. Där bor hennes andra mamma, som har svarta knappar istället för ögon. Hon berättar för Coraline att flickans riktiga föräldrar har övergivit henne, att hon älskar Coraline och vill att hon skall stanna kvar. Men den klyftiga flickan känner på sig att något är fel …

Boken börjar på ett väldigt trevligt sätt, och har alla förutsättningar för att bli en riktigt stämningsfull historia. Ett stort hus, mystiska grannar, en brådmogen flicka med sinne för det äventyrliga och spännande. Tyvärr gör handlingen ett tvärt kast rakt in i mitten av berättelsen alldeles för fort. Jag tycker att författaren kunde ha gjort ett bättre försök att försätta läsaren i rätt stämning genom att vänta med vändningen.
Av ett flertal anledningar uppfyller boken emellertid inte vad den utlovar till en början.
För det första går det går berättelsen rakt igenom litet väl fort framåt, och Coraline klarar av allting litet väl enkelt. Man får aldrig riktigt uppfattningen att någonting kan gå fel, att Coraline inte kommer att klara av att ställa allt till rätta, utan det känns nästan som om författaren bara vill ta oss igenom berättelsen så snabbt som möjligt, utan att låta oss stanna för att betrakta omgivningen eller fundera över vart vi är på väg innan vi har kommit vidare till nästa hållplats.
Gaimans berättelse om Coraline är en mörk Alice i Underlandet-historia som kanske skulle ha passat bättre som novell. Jag tycker att den är alltför outvecklad för att vara av denna längd (visserligen inte mycket mer än 150 sidor). Idén är god, men i det här fallet hade en duktig redaktör som inte tvekar att påpeka fel ens hos sina toppsäljande författare inte varit helt fel.
En annan sak som jag irriterar mig på är att det ganska tidigt i boken görs en antydan om vad som kommer att hända långt senare, och den är övertydlig. Kanske beror det på att boken är ämnad för barn, men jag kan inte låta bli att störa mig på det.
En sak som Gaiman vanligtvis sköter briljant, men här har misslyckats med, är bikaraktärerna; de är underutvecklade och saknar djup, vilket förvånar mig. Jag saknar också den originalitet som brukar vara utmärkande för Gaiman. Tyvärr känns det som om man har hört den här historien förut, och vissa saker – som den talande katten – är alltför tydliga kopior av äldre förlagor. Jag hade velat se fler av Gaimans smarta påfund än de svarta knappögonen (som inte gjorde mig särskilt uppspelt).
Boken slutar emellertid på ett mycket bra sätt, och när man läser de sista sidorna är man tillbaka i den goda berättelse som fanns där i början av boken, men beklagligtvis kom bort någonstans på vägen. Smolket i bägaren är att författaren inte serverar några som helst förklaringar; läsaren förblir frågande inför vissa av bokens element trots att den är utläst.

Den här boken är antagligen ganska tråkig att läsa för alla över tolv år, och om jag får generalisera litet grand, alltför skrämmande för barn under tretton. Jag har läst flera recensioner i vilka de unga skribenterna skrivit att de fått mardrömmar av boken eller tyckte att den var väldigt läskig.
Trots all kritik från min sida ger jag den en tvåa i betyg, för under läsningen uppfattade jag inte Coraline som en dålig bok. Den får godkänt, men absolut inte mer. Inget jag kan rekommendera. Till någon.

Boken finns även på svenska med samma titel, utgiven av Bonnier Carlsen och översatt av Kristoffer Leandoer.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *