De Ickesynliga

9 juni 2011

Författare: Härén, Fredrik

Serie: De Ickesynliga del 1

Alex är en journaliststudent som bestämmer sig för att skriva ett reportage om barns fantasivänner. När hon börjar intervjua olika barn så upptäcker hon att deras berättelser stämmer överens – de berättar allihop om vackra, vita människor som ständigt är närvarande. Snart får Alex reda på att dessa varelser, så kallade ickesynliga, är människor vars cellstruktur gör att ljuset bryts annorlunda mot deras kroppar och därmed gör dem osynliga för alla utom barn och ett fåtal andra. Trots att de är människor av kött och blod så lever de helt annorlunda mot oss. De håller sig ständigt i närheten av den synliga delen av mänskligheten och ser till att kunskapen om de ickesynligas existens inte sprids alltför vitt. Bara ett fåtal känner till den, och nu har Alex blivit en av dessa insatta.

De Ickesynliga handlar till största delen om mänskligheten. I den här boken framställs vi som en dum och kaotisk massa som främjat oss från naturen vilket resulterat i vår egen olycka. Detta ser Alex, med viss hjälp från andra redan insatta, när hon börjar jämföra den synliga mänskligheten med den ickesynliga. Till skillnad från oss är de ickesynliga harmoniska och strävar ständigt efter att uppnå balans. Jag tycker att det känns som om de flesta av de karaktärer som är medvetna om de ickesynligas existens liksom glorifierar dem. I jämförelse kan de synliga liknas vid ett olydigt barn som tror den vet bäst själv men som bara lyckas förstöra för sig själv. Och mycket som boken tar upp om mänskligheten är ganska vettigt och värt att tänka på, men det är just det faktum att de ickesynligas sätt att leva ses som rätt av personerna i boken som jag inte gillar. Visst så framstår deras levnadssätt som ganska förnuftigt, men det är långt ifrån perfekt. Exempelvis så utnyttjar och stöter de ut de barn som har en ickesynlig mor och en synlig far – de används som lönnmördare som skickas ut för att döda synliga människor som har fått information om de ickesynliga, men i övrigt så ville de ickesynliga inte ha med dessa halvblod att göra. Dessutom tycker jag att deras små samhällen framstår som rätt diktatoriskt styrda. Men det ska bli intressant hur författaren kommer att vinkla och utveckla detta i efterföljaren.

I övrigt så tycker jag att Härén lyckas balansera dessa tankegångar och idéer med själva handlingen på ett väldigt bra sätt. Skillnaderna mellan de synliga och de ickesynliga diskuteras mellan karaktärerna på ett sätt som känns naturligt i handlingen, istället för att bara pressa in det på första bästa ställe för att få med alltihop. Dock är kanske inte handlingen den mest intressanta – till en början handlar den främst om Alex och hennes väg till att förstå och acceptera sanningen om de osynliga, och sedan handlar den mest om hur de kämpar för att stoppa denna information för att läcka ut till allmänheten på ett sätt som skulle få ödesdigra konsekvenser för såväl synliga som ickesynliga.

Jag har lite svårt att tycka att det här med ickesynliga människor känns riktigt realistiskt. Det märks att författaren har lagt ner mycket arbete på att bygga upp de ickesynligas värld och samhälle, samt foga in dem i vår värld och för att få det att fungera. Men jag tycker inte att det riktigt gör det. Mycket som han presenterar som anledningar till att de ickesynliga kan förbli hemliga kan jag köpa. Men ärligt talat, ickesynliga människor som är precis lika substantiella som vi och som traskar omkring på gatorna utan att människorna råkar gå in i dem, snubbla på dem, trampa på dem? Att något sådant skulle kunna hända utesluts inte – för som sagt så är det ju en del som får nys om de ickesynligas existens – men att det händer så pass sällan att de kan förbli en hemlighet har jag lite svårt att tro på då de är ute bland människorna hela tiden för att bevaka dem.

På det hela taget är det en bra och framförallt välskriven bok som trots att den känns genomtänkt inte riktigt lyckas övertyga mig. Dock så kommer jag att läsa nästa bok i serien eftersom jag som sagt är nyfiken på hur Härén tänkt ta konceptet vidare, och huruvida förhållandet mellan de synliga och de ickesynliga kommer att utvecklas. För trots mina invändningar mot de ickesynliga så är de intressanta att läsa om, vilket också de idéer om hur mänskligheten lever och vad som är fel i det är. Ibland får jag dock känslan av att författaren snarare än att frågesätta hur vi lever så vill han i boken framföra hur vi borde leva. Om detta är hans avsikt eller inte har jag ingen aning om, men det stör mig en del medan jag läser boken. Men bortsett från det så är De Ickesynliga en bra och tankeväckande roman, så den når upp till en trea i betyg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *