De inneboende

4 juli 2011

Författare: Edman, Frida

Serie: Fristående

Modellen Cela känner plötsligt en överväldigande lust att döda, före detta skönhetsdrottningen Yvonne blir övertygad om att hon återigen är vackrast i världen, två decennier efter hennes glansdagar, och hennes son Martin kan inte längre ha ett normalt umgänge med kvinnor eftersom han inte kan låta bli att säga hemska och sårande saker till dem. Alla är de besatta av demoner som önskar äga deras kroppar.

Det är inte helt lätt att förklara handlingen i De inneboende, men själva tanken på att demoner och andra övernaturliga varelser rör sig fritt bland oss är både skrämmande och fascinerande. Författaren försöker verkligen skapa mörka och suggestiva stämningar och miljöer, och hon är verkligen inte rädd för att ta ut svängarna. Men medan själva idén är bra är genomförandet inte lika tilltalande. Edman låter alla sina huvudkaraktärer berätta i första person vilket snabbt skapar förvirring. Inte blir det lättare av att handlingen hoppar runt i tid och rum, och det är väldigt svårt att få en uppfattning om vilken ordning saker och ting faktiskt händer i, och om de över huvud taget sker i verkligheten för den delen. Romanen har något drömlikt över sig, då underliga saker plötsligt inträffar utan någon rimlig förklaring. Edmans något överlastade och snåriga språk ger också onödigt mycket motstånd. På det hela taget är det här en roman som hade mått bra av en rejäl upprensning. Författaren vill greppa över för mycket, med resultatet att det mesta blir otydligt.

Klarast framträder Yvonne (med efternamnet Ryding!), vars långsamma nedbrytning från skönhet till hagga är uppenbar för alla utom henne själv, eftersom hon genom demonens försorg upplever sig själv som perfekt i alla lägen. Här är handlingen rakare och trots att vi ser allt genom Yvonnes egna ögon får vi på ett subtilt sätt ledtrådar som gör att vi förstår omfattningen av hennes hybris, utan att det behöver sägas rakt ut. Yvonne är också den enda karaktär som jag känner något varaktigt intresse för, då det finns både humor (hennes fantasier om prins Carl Philip är hysteriskt roliga) och tragik i hennes öde. Jag skulle önska att denna stämning i större utsträckning fått genomsyra romanen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *