De vassa tändernas skog

6 juni 2011

Författare: Ryan, Carrie

Serie: De vassa tändernas skog del 1

Mary lever i en isolerad värld – i en liten by omgiven av stängsel med de oheliga ständigt utanför, hungrandes efter mänskligt blod och kött. Systerskapet styr byn med järnhand och för att dess överlevnad följer invånarna deras order utan att ifrågasätta. Men för Mary är det instängda och inrutade livet bakom stängslen inte nog. Hennes mor har alltid berättat historier för henne, historier om det vackra och oändliga havet som är så stort att det är fritt from oheliga. Mary drömmer om havet, om frihet, trots att hon vet att det är omöjligt. Det finns ingenting bortom De vassa tändernas skog – deras by är den sista och de den enda återstående spillran av mänskligheten. Men Mary upptäcker att systerskapet har dolt saker och ljugit för byns invånare. Kanske finns det liv bortom skogen. Kanske finns det en chans för Mary att ta sig till havet.

Jag skulle vilja säga att det här är en bok som handlar mindre om en värld som försöker överleva en zombieapokalyps, och mer om Mary som råkar befinna sig i en värld som försöker överleva en zombieapokalyps. Mary är en drömmare, och jag brukar finna sådana karaktärer väldigt intressanta, men hon gör inte mycket annat än att drömma om havet och gnälla. Om allt. Ja, att leva i den där ovan nämnda världen som försöker överleva den ovan nämnda zombieapokalypsen berättigar kanske en ganska pessimistisk syn på livet i allmänhet. Men hon är aldrig nöjd. Naturligtvis finns det en kärleksintrig med i berättelsen också, som ytterligare bidrar till Marys konstanta missnöje. Mary är kär i Travis, som uppvaktar hennes bästa vän Cassandra, som egentligen inte alls är kär i Travis, medan Mary blir uppvaktad av Travis bror Harry. Nu ska jag inte avslöja för mycket om hur detta fortskrider, men det resulterar i alla fall i väldigt mycket vånda och obeslutsamhet för Mary.

Och det är liksom vad boken handlar om – Mary som våndas över diverse saker – bland annat, men långt ifrån enbart, sina kärleksbekymmer. Javisst, tänker Mary, jag vet att vi är omringade av zombies och skog och att det hela ser ganska kört ut, men jag vill ju verkligen se havet. Det är kanske inte exakt vad hon tänker, men nästintill. Detta förbättras dock en del i slutet av boken, när Mary äntligen har slutat gnälla och våndas och faktiskt gör någonting. Egentligen så skulle Mary kunna vara en intressant karaktär och hennes strävan efter ett liv som hon vill leva snarare än ett som hon bör leva intressant att läsa om. Jag menar, jag förstår att en tonåring inte bara lämnar hela sin värld bakom sig och vandrar ut i skogen bland alla zombies för att leta efter ett hav som kanske eller kanske inte finns på riktigt. Men det blir för mycket ångest och vånda. Och när vissa saker som Mary önskat sig faktiskt går någorlunda i uppfyllelse, så inser hon ju att det var ju kanske inte riktigt så hon ville ha det, trots allt.

Dessutom så kan jag inte låta bli att undra varför mänsklighetens utvecklingen inte bara har avstannat, utan också gått långt bakåt. Att saker och ting förändras radikalt efter en zombieapokalyps och att saker som exempelvis el kanske inte längre finns att tillgå är ju en självklarhet, men jag förstår inte varför hela mänskligheten måste följa med i den omvända utvecklingen. Ett exempel: i Marys by får killarna ”tinga” den tjej de vill gifta sig med. Och tjejen kan ju naturligtvis säga nej, men hennes roll är ju att föda barn samt att städa och laga mat så om hon inte säger ja så är hon ju mest en belastning för byn. Och ja, när det nu finns så få människor kvar i världen så är ju fortplantning ett måste för mänsklighetens överlevnad, men jag förstår inte varför tjejerna också kan få möjligheten att tinga den de vill gifta sig med.

Och detta är mina två största och egentligen enda invändningar mot boken. Den är inte kass rakt igenom – som sagt så lyckas den hämta sig lite i slutet – med de saker som jag ogillar med den överskuggar det andra och gör det omöjligt för mig att tycka att boken är annat än tröttsam och seg att ta sig igenom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *