Deathstalker series (Hela serien)

28 maj 2012

Författare: Green, Simon R.

Serie: Fristående

Det finns en del böcker som helt enkelt har den där episka känslan. Att det är något stort och mäktigt som händer och utspelar sig i händerna på en. Deathstalker böckerna gavs ut mellan 1996 och 2005 i form av nio böcker och är en tribut till Space-oprah. Personligen tycker jag den liknar en science fiction version av den sortens “gritty fantasy” som författare Geroge R.R. Martins och Joe Abercrombie har gett upphov till med lite sword and sorcery på det hela.

I en avlägsen framtid där vår galax är fylld av rymdskepp härskar av en psykopatisk kejsarinna (The Iron Bich) finns det wampyrer, gladiatorer, cyborgs, adelsfamiljer, AI, utomjordingar, alver och monster som alla tävlar om att ta makten över imperiet eller utrota mänskligheten.

Owen deathstalker är en forskare dragit sig tillbaka från det farliga intrigerna i hovet på Golgotha för att leva ett lugnt liv på planeten Virimonde. Efter att utan anledning blivit bannlyst och fått ett pris på sitt huvud blir han räddad av en före detta pirat vid namn Hazel D’Ark. Dessa blir tvungna att samla ihop ett gäng rebeller för att störta tyranniet för att rädda sitt skinn. Den pensionerade rebelledaren Jack Random, den mystiske cyborgen Tobias Moon, Ruby Journey den opålitliga prisjägaren och Owens egna förfader Giles Deathstalker världens största massmördare vars skapelse släkte tusen stjärnor. Samtidigt är det svårt att veta vem man kan lita på för alla spelar dubbelspel för sin egen vinning.

Dessutom får man följa karaktärer i diverse klaner som Valentine Woolfs jakt på droger, Finlay Campbell och Evangeline Shrecks hemliga kärlek och kapten John Silence och Investigator Frost jakt på rebellerna och många fler. Och de hemliga underjordiska organisationen och vilka som har kontakt med dessa eller inte. Men om nu detta mäktiga imperium störtar ned i krig vilket tillfälle är det inte för spelarna på utsidan att störta ned.

I början kan Deathstalker likna Star Wars i sin världsbygge och story. Men medans man läser första boken inser man att världsbilden är mycket mörkare och cyniskare även om författaren lyckas ofta leverera svart humor och skräckscener. Första boken är en bra start på berättelsen och man hinner lära känna massa olika karaktärer medans storyn startar. Emellanåt kan det bli lite mycket flykt hit och dit eller “Hej kom med i vårt gäng” känsla. Men det förstör inte läsningen nämnvärt.

I andra boken Deathstalker Rebellion börjar kampen mot imperiet komma igång. Här får man lära känna de olika motståndsrörelserna bättre och karaktärernas krafter börjar komma i dagen. Här är det irriterande att så många karaktärer skiljs åt för deras relationer är så intressanta.

Tredje boken Deathstalker Wargår neråt för det är tre olika historier i en, vilket nästan känns som en novellantologi. Hemligheter avslöjas och slutet förbättrar boken för det ger ett tillfredsställande klimax och får det att kännas som om serien nästan är slut.

I Deathstalker Honor som fortsätter når Green nästan höjden för det groteska och läskiga i sina berättelser. Man anar att något kommer att hända. När man slår igen Deathstalker Destiny som har ett tillfredsställande slut på berättelsen som känns helt originellt tänker man: “Nu är det väl en gång för alla slut?”

Nej det är det inte. I Deathstalker Legacy presenteras en ättling till Owen, Lewis, som samlar ett nytt gäng mot ett nytt hot mot imperiet. Det finns en risk i detta företag att det blir som en lam kopia av den gamla berättelsen men författaren lyckas göra karaktärerna annorlunda och det är svårt att känna igen Owens gäng i den brokiga skaran man lär känna här.

Deathstalker Return är en tillbakablick på serien och man får återbesöka gamla kära karaktärer från tidigare speciellt en som gjorde att boken lyckades. Men i övrigt känns inte hotet inifrån imperiet lika farligt som det främmande hotet från yttre rymden, The Terror. Här tar man farväl av karaktärerna en sista gång innan man ger sig in i slutet på berättelsen.

Som John Hannibal påstod ofta på 80-talet “I love it when a plan comes together” och det är precis vad Simon R. Green levererar i Deathstalker Coda. Inte nog med att man får ta del av bakgrundshistorien till imperiet men man inser att allt hör ihop och att författaren har planerat varenda detalj och knyter ihop allt. Man lär inte känna de nya huvudpersonerna lika bra innan det är slut men resten fick ett värdigt slut som passar dem.

Att läsa serien var en upplevelse för mig. Greens universum är fullt av fantasi. Ibland var det lite väl mycket våld men det är ju en av sakerna som utmärker den. Som serien liknar den inte alls Robert Jordans Wheel of time, nej. Det finns en röd tråd genom berättelsen och författaren siktade alltid på slutet även om han tog lite omvägar. Ingen av karaktärerna är perfekt inte heller berättelsen men Deathstalker är en tillbakablick på space-oprah och en värdig sådan.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *