Demonen

13 april 2003

Författare: Roman, Andreas

Serie: Drakväktartrilogin del 3

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Det är den optimism man fått nöta i många månader. Min väntan grundades när jag slog igen Dräparen, den andra delen i Drakväktartrilogin. Just den boken hade ett slut som bara bäddade för en mycket bra fortsättning i trilogins sista del. Nu föreföll det sig att denna del var slut i affärerna och inte skulle nytryckas förrän längre fram i tiden. Men så fanns den slutligen där – redo att bli inköpt och uppslukad av den intresserade.

Ran, den gamle drakväktaren, vet inte var han befinner sig när han vaknar. När det väl kommer på kritan har hans minne också svikit honom; Vem var han? Hur hade han kommit hit? Vilka är alla människor som hälsar på honom?
När verkligheten väl kommer ikapp honom önskar han inget hellre än slippa den.
Mara har svikit dem. Den starkaste, den forna drivande kraften, har vänt sig mot dem för att dräpa dem. Ran hatar henne. Han kommer aldrig att förlåta henne för vad hon gjort. I lägret, där de vårdas utav alver, finns också de fåtal människor han har kvar; Madelein, Serina, Rabiel och Mahmalie. När dessa börjar angripas av övermänskliga monster i mansgestalt bestämmer Ran sig; Mara måste stoppas, för alltid.
Mara, i sin tur, lider stora kval. Ångesten och alla minnen från det senaste decenniet sticker i henne som dolkar. Det ena självmordförsöket efter det andra misslyckas. Allt hon kan hoppas på är att hennes befriare skall komma till henne och rena henne, och det illa kvickt. När han slutligen bankar på hennes port kan hon inte göra annat än sucka ut.

Härligt mörk. Konkret, utan för mycket detaljrikedom eller ”mellanläsning”. Demonen är precis som jag tycker bra fantasy skall vara.
Jag har tidigare nämnt Romans styrka i att överraska. Killens fickor är verkligen bottenlösa; han lyckas hela tiden få fram någon typ av vändning under sina berättelsers gång.
Den stora förrädaren, som man verkligen borde hata, är den man lider med. Förrädaren ångrar allt och vet att det inte går att göra något åt det, eftersom skadan redan är skedd; hat är det enda som återstår av broderskap, kärlek och enighet.
Den verklige boven är den som ingen vet om, en lömsk orm som man ändå inte kan tycka illa om, eftersom karaktären inte är skapad för att göra en förbannad. Man fruktar denne, eftersom man vet att denne inte kommer besegras. Och en före detta ond människa är i trilogin sedd som en god i den här delen av historien. Man tycker synd om denne när han utsätts för saker. Och bokens enda rötägg, den man hatar mest av alla, verkar ingen kunna stoppa alls. Denne får leka översittare och plocka hem vinst efter vinst utan att hejdas.
Kort och gott är det en väldigt speciell läsupplevelse över hela boken. Man vet inte alls hur det skall sluta och vad som egentligen är poängen med historien.
Boken kompletterar trilogin och bäddar dessutom upp för en eventuell fortsättning inom parantes.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *