Den 13:e krigaren

3 mars 2003

Författare: Crichton, Michael

Serie: Fristående

“Den arabiske diplomaten Ibn Fadlans berättelse om sina äventyr med vikingarna i österled, och hur han möter vikingarnas värsta fiender.”

På författaren Michael Crichtons (Jurrasic Park, The Lost World, Sphere m.fl.) officiella hemsida kan man läsa att denna bok kom till genom vadslagning. Författaren slog vad med en vän om att han kunde göra det forngermanska hjältekvädet Beowulf till bra underhållning. Jag är beredd att slå vad om att Beowulf är bättre än denna bok.

Upplägget är att denna bok skulle vara en nyöversättning av ett manuskript av Ahmad Ibn Fadlan från år 922 e.Kr. I inledningen diskuteras till och med manuskriptets historia, men allt detta utgår ifrån författarens huvud. När han sedan övergår till att diskutera vikingarnas kulturella och sociala historia, vet man inte om man kan lita på något av det som vedertagna fakta, eller om det bara är uppdiktat. Bokens huvudperson är uppenbarligen en historisk person, som skrev reseskildringar, men den resa “Den 13:e krigaren” behandlar är helt och hållet författarens fantasi. Den källförteckning som återfinns i slutet av boken gjorde mig bara förbannad (fylld som den var av påhittade historikers verk). Det finns gott om författare som på ett alldeles utomordentligt sätt blandar fakta och fiktion, Michael Crichton är ej en av dem.

Boken handlar om araben Ahmad Ibn Fadlan, vilken sänds som sändebud från kalifen i Bagdad, al-Muqtadir, till bulgarernas konung, vilken har bett om en rådgivare som är väl förfaren inom Islam och dess lagar, liksom inom fortifikation. Orsaken till att det blir just Ibn Fadlan som sänds iväg är den att han synnerligen opassande förlustat sig med den unga hustrun till en av de rika köpmännen i Fridens stad. Vid floden Volgas strand stöter Ibn Fadlan på ett gäng vikingar. Ett sändebud har precis nått dem med nyheten om att ett fruktansvärt hot är nära att krossa kung Rothgars rike. En spågumma (dödsängel benämns hon i texten) krafsar i några ben och menar att tretton krigare skall göra resan till Rothgars undsättning; den siste av dem skall vara en främling. Ibn Fadlan anses vara ett självklart val. Han tvingas acceptera, och sedan följer en beskrivning av deras irrfärder kors och tvärs över Europa, innan de slutligen anländer hos Rothgar. Där är alla ängsliga och oroliga och väntar på de hemska dimodjurens nästa angrepp. Sedan följer ett antal kamper mot dem, innan krigarnas ledare Buliwyf (låter märkligt bekant, inte sant?) – med hjälp av en gammal dvärg som bor i bergen – bestämmer sig för att det är hans plikt att möta dimodjuren i deras egen boning. Och förgöra deras moder.

Jag kan börja med att säga att jag inte alls blev imponerad av denna bok. Jag har läst Michael Crichton förr (närmare bestämt “Timeline”), och trodde att jag kunde vänta mig mer än så här. Boken bjuder aldrig på någon riktig spänning, inte ens när vikingahövdingen Rothgars “rike” (den lilla by som omger hans stora hall, Hurot) anfalls av dimodjuren. Anledningen till detta tror jag är att författaren har försökt skriva romanen som ett historiskt manuskript, och att det ytterst formella språket därmed gör skildringen livlös.
Ibn Fadlan är inte en karaktär som fänglsar. Han är feg, höjdrädd, har ingen hand med kvinnor, och när han prisas för sitt mod har han inte gjort sig förtjänt av det. Konstigt nog framkallar karaktärens olyckor och löjliga framtoning inte heller något medlidande eller någon avsky; han är blott platt. Det som Ibn Fadlan (läs: författaren) lägger störst vikt vid är ej striderna eller de fasansfulla dimodjuren (vilka kunde gjort romanen spännande men båda närmast ignoreras), utan nordmännens seder, vilka han förklarar nyktert. Jag tror att boken hade vunnit på att skrivas ur en av nordmännens synvinkel. Då hade det varit mycket lättare att leva sig in i den.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *