Den levande

1 juni 2013

Författare: Starobinets, Anna

Serie: Fristående

Facebook-roman har den kallats – även om ordet Facebook aldrig nämns i denna dystopiska framtidsskildring om ett samhälle där alla ständigt är uppkopplade, direkt inne i sina huvuden. Människorna lever hela tiden bombarderade av meddelanden, reklam och spännande såpaserier som ”Slaktarens son” om en seriemördare på flykt undan den annars perfekt fungerande rättvisan.
”Facebook-roman” stämmer så tillvida att precis som en brevroman består av en samling fiktiva brev består ”Den levande” av en samling uppdateringar på ett Facebook-liknande socialt nätverk, ”socio”. Berättelsen är något svår att tränga in i, till en början, vi får läsa en rad ”loggar” och pussla ihop historien om ”Zero”, berättad av honom själv och andra, i en rad fragment. Vi bjuds på en mängd överraskningar, ”twister”, och får fundera på vem som är ”god” och vem som är ”ond”. Egentligen. Det är fascinerande, ”mindbending” och spännande. Till slut vet man inte vem man ska heja på. Antihjälten som står ensam mot ett ”ondskefullt” system men som verkar infoga sig i detsamma till slut eller har han en intrikat plan eller är han själv bara en del i någon annans ännu mera intrikata intrigerande?
Den ryska författarinnan har verkligen lyckats med att skapa en fullödig framtidsvision helt i klass med Orwells ”1984”. I Den levande har mänskligheten reducerats till ett visst antal indidivider som hela tiden ”återföds”, ingen behöver bli riktigt gammal (eller?) ingen behöver någonsin dö – allt som händer är någon minuts mörker varpå man reinkarneras, genom att den individuella inkoden återaktiveras. Zero, upptäcker läkarna när han ännu är i moderlivet, saknar inkod. Det finns plötsligt en människa för mycket, världsharmonin är hotad. Zero spärras in på en anstalt, ett ”korrektionshem”. Det påstås att även Slaktarens son någon gång kan rehabiliteras, om inte i denna reinkarnationen så i nästa eller nästa eller …
Men är detta sant? Propagandan ger en bild av samhället, att alla har en chans om de anstränger sig men varför förblir då de flesta i samma samhällsställning i den ena återfödelsen efter den andra? Det här är en bok man knappt kan släppa ifrån sig, den har nästan 400 sidor så man måste ta pauser för att äta och sova men man gör det motvilligt. Och drömmer om ”socio” och en framtid när barn kan älska termiter mer än andra människor. När Zero begår självmord genom att tända eld på sig själv bredvid korrektionshemmets termitstack blir alla mest upprörda över att termiterna också dör. Det är en djupt symbolisk scen. Termiternas samhälle är uppbyggt precis som den nya, mänskliga världsordningen där alla enskilda individer lever som en enda organism ”den levande”. Eller så sägs det ju. Och har Zero verkligen dött?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *