Den yttersta stranden

23 februari 2006

Författare: Le Guin, Ursula K.

Serie: Övärlden del 3

En fara hotar Övärlden. Trollkarlarna glömmer bort sina kunskaper och det Sanna Språket. Magin tycks tappa kraft, och folket med den. Ged, som nu är Ärkemagiker, ger sig tillsammans med den unge prinsen Arren ut på en resa för att försöka hitta roten till det onda – och besegra det.

Den tredje delen i Ursula Le Guins berättelse om Övärlden heter Den yttersta stranden (The Farthest Shore). Den gavs ut 1972 och var i många år att betrakta som den avslutande delen i serien, tills fjärde delen Tehanu kom 1990. Om första delen (Trollkarlen från Övärlden) kan ses som en utvecklingsroman, om en pojkes väg från barn till vuxen, och den andra delen (Gravkamrarna i Atuan) är en berättelse om hur olika världsuppfattningar kolliderar, och om en flickas väg till sig själv, så är Den yttersta stranden den klassiska questen i samlingen. Den ärrade magikern och hans unge adept som ger sig ut för att söka upp och oskadliggöra Ondskan – ja, ni vet. Men att kalla Den yttersta stranden för en kliché vore direkt felaktigt. För det första skrevs den tillräckligt tidigt för att motivet visserligen skulle vara välanvänt men inte uttjatat, för det andra har Le Guin såvitt jag vet aldrig skrivit något som känts klyschigt. Jag uppfattar det snarare som om hon använt quest-motivet för sina syften – att skriva en berättelse om utveckling och vänskap och att ställas inför hot, om en inre resa lika mycket som en yttre, en resa som går genom döden för att finna livet – och magin – åter.

Och så är det förstås en berättelse om drakar. För det är i den här boken vi verkligen får lära känna Övärldens drakar – den mäktige Orm Embar, och Kalessin, den äldste av dem alla, en varelse så gammal att ingen ens vet dess kön längre. Drakarna är magnifika, urgamla och sluga, och de är definitivt bokens största behållning.

För Den yttersta stranden är en smula blek. Det tänder liksom inte till ordentligt i sampelet mellan Ged och Arren – över huvudtaget är Arren lite för trist för att man ska tro på honom som den blivande hjälte han framställs som. En stor del av boken ägnas åt hur de båda reser runt i båten Klarsynt, vilket förvisso är ett realistiskt drag, för de letar och letar efter något som visar sig rätt så svårt att hitta. Men kontentan är att Den yttersta stranden är det svagaste kortet i Övärlden-leken.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *