Det gåtfulla pergamentet

18 april 2005

Författare: Stacey, Larraine

Serie: Laila & Tokhar del 1

Detta är den första boken i en serie för barn och ungdom, översatt och utgiven på lilla Wela Förlag. Alltid roligt med nya fantasyserier, tänkte jag, och satte tänderna i vad jag hoppades skulle vara något att rekommendera de yngre fantasyälskarna.

Handlingen är en klassiker: Två syskon i yngre tonåren blir tvungna att rädda världen från en ond trollkarl. Jajamen, alla ingredienserna finns på plats – den modige och beskyddande storebrodern, den minst lika modiga och egensinniga (och vackra) lillasystern, en vänlig dvärg, en god trollkarl som vet massor han inte berättar, en förtrollad skog, en vacker och mystisk kvinna i den förtrollade skogen, hemska troll och alvliknande folk. Den stora Striden ska utkämpas, allt för att rädda ett vardagsliv som påminner misstänkt om en idealiserad bild av brittiskt lantliv någon gång under mellankrigstiden. Jo, och den elake trollkarlen har en förkärlek för ondskefulla hånskratt.

Alla klichéer till trots finns ljusglimtar. Bitvis har berättelsen potential att bli riktigt bra. Prologen börjar exempelvis utmärkt med att berätta hur Lailas och Tokhars mor rövas bort till den onde trollkarlen Vaar. Tyvärr är fortsättningen inte lika bra, och när sedan syskonen får historien berättad för sig genom ett klassiskt ”Det-är-dags-att-ni-får-veta-sanningen-(och-så-förklarar-vi-allt-för-läsaren)”-upplägg, som egentligen inte behövs eftersom allt redan har förklarats för läsaren, så förstår jag inte alls varför Stacey har lagt upp prologen som hon gjort. Det blir liksom kaka på kaka. På samma sätt är boken nära att bli verkligt intressant och dubbelbottnad när Laila och Tokhar har lämnat den trygga dalen och vandrar en farofylld väg in i det okända. Då, för en stund, inbillar jag mig att Stacey travesterar folksagan, och påminner mig om de psykologiska tolkningarna av sagans mönster: En trygg tillvaro – mönstren rubbas – en bror och en syster måste övervinna faror för att återställa ordningen – färden ner i underjorden / i en värld bortom verkligheten, där logiken ställs på huvudet och vad som helst kan hända… Stacey tar sina unga hjältar så långt som till underjorden, men sedan ändrar hon sig och tar upp dem i ljuset igen och hastar vidare.

För så är det genom hela boken. Det hastas. Folk stannar till, möter nya människor och överlägger lite grann emellanåt, sedan vandrar de fram och tillbaka på ett sätt som kronologiskt inte känns helt vattentätt. Personerna är bleka och skissartade, spännande situationer skyndas förbi och upplägg för intressanta känslor och spänningar schabblas bort. Jag får en känsla av att Stacey måste ha haft någon maxgräns på hur många sidor hon fick skriva, för även om jag inte rekommenderar någon att göra en J K Rowling, så hade nog Det gåtfulla pergamentet lätt kunnat fylla ut hundra sidor till. Givetvis förutsatt att det var hundra sidor som gav djup och fler dimensioner till de befintliga 168.

Jag anser att en bra barn-/ungdomsbok ska kunna läsas med behållning av en vuxen läsare. Jag anser dessutom att bara för att språket är anpassat för barn och ungdomar, så behöver det inte vara styltigt och fullt av klyschor, och det är tyvärr språket i Det gåtfulla pergamentet. Det behöver inte heller vara fel att leka med schabloner, men när precis allting i boken händer precis som jag tror att det ska hända, då är det inte roligt längre. Det här har gjorts förr och det har gjorts bättre. Ge barnen en lunta klassiska folksagor eller något av Diana Wynne Jones istället.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *