Doctor Sleep

17 november 2013

Författare: King, Stephen

Serie: The Shining del 2

Minns ni Danny Torrance? Den lilla pojken i The Shining. I den här uppföljaren är han en medelålders man som, liksom sin far, har grava alkoholproblem och driver omkring och super sig igenom dagarna. Han jobbar även på ett hospice där han med hjälp av sitt “shining” hjälper sjuka gamlingar att dö.
Samtidigt, någon annanstans i USA, åker ett gäng husbilar omkring på vägarna. Den resande gruppen kallar sig The True Knot och ser ut som vilka husbilsägare som helst. Ett gäng pensionärer som är ute och reser, skulle man kunna tro. Men The True Knot är ett gäng vampyrliknande varelser som är ute efter barn som har liknande krafter som Danny, och de lever av den rädsla och ”ånga” som barnen utsöndrar när de torteras till döds. Gruppen är på jakt efter Abra, en tonårstjej med den starkaste ”shining” som de någonsin stött på. Det blir upp till Danny att försöka rädda Abra.

När jag fick veta att Stephen King skulle skriva en uppföljare till The Shining blev jag oerhört glad och entusiastisk. Men dessvärre kände jag mig besviken efter att ha läst Doctor Sleep.
Den är verkligen ingen skräckroman som sin föregångare. Snarare fantasy.
King som jag annars brukar tycka är en mästare på karaktärer har tyvärr gått på sparlåga här.
The True Knot blir aldrig så otäcka som det först antyds. Och Abra, som jag antar att man ska känna för och oroas över hur det ska gå för, är en rätt jobbig person som gör att jag mest rycker på axlarna när hon råkar illa ut.
Den enda som jag faktiskt gillar i boken är Danny. Jag gillar hur han brottas med sina inre demoner och skräckupplevelser från barndomen och hur han, trots att han såg vad som hände med hans pappa Jack, ändå tar till flaskan och blir en alkoholist, precis som han lovade sig själv som liten att han aldrig skulle bli.
Tråkigt nog blir kapitlen med Dan efter ett tag väldigt moraliserande och mästrande och det känns som att det ska präntas in i läsarens huvud hur farligt det är med alkohol och men att det ändå finns vägar att ta sig ur missbruket. De bitarna följer med halva boken och man tröttnar tråkigt nog rätt snabbt på att läsa om det.
Kanske hade The True Knot blivit otäckare om de hade fått vara sådär mystiska som de är första gången de beskrivs i boken. När man inte riktigt vet vilka de är, vad de är, och vad de vill. Har de ens några begränsningar? Problemet där är att man får veta för mycket.
Problemet med Abra är att hon blir för mäktig. Hon blir så mäktig att hon aldrig blir rädd och därmed väldigt kaxig och dryg, vilket bara tråkar ut mig.
Vanligtvis när jag läser om Stephen Kings karaktärer brukar jag oroa mig för hur det ska gå. Kommer de att klara sig? I så fall, hur? Jag fick aldrig den känslan när jag läste Doctor Sleep. Jag vill bry mig om karaktärerna när jag läser en bok.
Här känns karaktärerna ovanligt platta och tråkiga. Hotet blir aldrig tillräckligt farligt, om ens alls.
Jag saknade spänning. Ovissheten om historiens och utgång och karaktärernas öden.
Kanske hade mina höga förväntningar något med saken att göra också.
Stephen King, som så många gånger skrämt mig och fått mig att knappt våga vända blad av spänning, misslyckas tråkigt nog den här gången.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *