Dödvatten

10 september 2009

Författare: Krantz, Lars

Serie: Fristående

Serieromanen Dödvatten är Lars Krantz debut. Baksidestexten placerar in den i en våg av skräcklitteratur som ”sveper genom Sverige”, och eftersom jag gärna håller koll på svensk fantastik blev jag nyfiken.

Dödvatten följer Lars som ger sig ut för att fiska i Bärsjön. Han struntar i snacket om att sjön är antingen förorenad eller förbannad. Det finns ju massor av fisk, de som snackar vill säkert bara ha fisken för sig själva… Men något är inte som det ska med Bärsjön, och Lars börjar förändras. Allt mer vansinnig och våldsam förlorar han allt: flickvännen, jobbet och vettet.

Jag blir sällan rädd när jag läser numera, men bilder kan tydligen fortfarande skrämma mig. Krantz serierutor är ibland riktigt läskiga, med sina mörka förvridna ansikten och så ögonen: stirrande, sprängda eller helt gömda så att de bara ser ut som hål i ansiktet. Men det är inte bara teckningarna som griper tag. Lars tilltagande ensamhet och galenskap är obehaglig att läsa om. Dödvatten är bra. Jag läser inte mycket serier, men jag är glad att jag plockade upp den här.

Svagheten är slutet. Det flyter ut, vrider sig i mörkt vatten, och blir tyvärr rätt utspätt, om ni ursäktar vattenmetaforerna. Att Dödvatten blir mer surrealistisk och svårare att få grepp om ju djupare Lars sjunker i sin misär och ensamhet är såklart bara passande, men slutet känns som en förberedelse inför något som aldrig kom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *