Dragons of Winter Night

21 januari 2010

Författare: Weis, Margaret & Hickman, Tracy

Serie: Dragonlance Chronicles del 2

Kampen emot darkarna och deras arméer har tagits upp på allvar av människorna, men fortfarande vägrar alverna att bidra med hjälp eftersom de styvnackat anser att det var människorna som orsakade kriget och att de minsann får lösa det själva också. Men styrkor och försvar måste mobiliseras snabbt för att Krynn överhuvudtaget ska ha en chans att så emot drakarméerna. Stora delar av världen är redan erövrad, men hopp finns kvar. Av en tillfällighet upptäcker den nyfikne kendern Tasslehoff att det finns ett antal speciella artefakter kvar i världen, Drakkloten, som ger den som lyckas använda Klotet oinskränkt makt över drakarna. Men det finns inte många med styrka nog att utmana Klotens opartiska makt. Men fler vapen finns att tillgå i form av de legendariska Draklansarna.
Gruppen av äventyrare som begav sig ifrån Solace under hösten har nu utökats, men de kan inte fortsätta att hålla ihop. Deras vägar kommer att skiljas åt, men hopp om att återförenas när hotet drakarna utgör är borta ger dem kraft att fortsätta mot den fara de vet befinner sig vid vägens slut.

Precis som den föregående boken i serien så består Dragons of Winter Night av en hel del resande hit och dit. Det är ett jäkla flängande över land och rike och det gör väl i för sig ingenting, men de känns som om antalet sidor som används till resandet skulle kunna ha kortats ner lite. Till exempel är det ett avsnitt i boken som bara nämns genom en kort sång och sedan kastas man rakt in i handlingen ungefär där sången slutat. Det skulle inte ha gjort mig någonting om den delen av berättelsen kunde ha blivit förtäljd på ett mer uttömmande sätt.
I övrigt så är det ju en barnslig njutning att läsa denna bok, även om denna andra volym känns aningen mörkare än den första. Kendern Tasslehoff är nog min absoluta favoritkaraktär i denna bok med sin oräddhet och svårbotliga kleptomani. Dvärgen Flint när han är sjösjuk men orubbligt och envist hävdar att han är döende är också en roande figur.

Det är böcker som den här som fick mig att börja läsa fantasy från första början och även om det finns vissa delar som känns nästan pinsamt klichéartade och en hel del restid kunde försvinna utan att boken egentligen förlorar någoting, så är det bra. Berättelsen skulle kunna vara något vassare och lyckas inte riktigt hålla samma mått som Dragons of Autumn Twilight, men den är utan tvivel godkänd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *