Farmer Giles of Ham

3 januari 2006

Författare: Tolkien, J.R.R.

Serie: Fristående

Du vrider och vänder dig i sängen. Du försöker med att vända kudden, men vad du än gör kan du inte somna, trots att klockan redan är inne på småtimmarna. Du hör regnet utanför smattra på fönsterbrädan, och med en suck ger du upp sömnförsöken. Du sträcker dig mot bokhyllan och plockar ned ditt alltmer slitna exemplar av Farmer Giles, och börjar läsa.

Farmer Giles of Ham, eller för den delen översättningen Gillis Bonde från Ham, som jag troligen läst fler gånger än originalet, verkar vara skapt enbart för det ovan nämnda syftet. Mången är gångerna jag legat i sängen utan att kunna somna och tagit fram denna bok och läst den från pärm till pärm, för att sedan gott kunna fall i djup sömn och drömma om muskedunder och avundsjuka mjölnare. Boken sträcker sig inte ens över 100 sidor (närmare bestämt 96 sidor för originalet och 83 för översättningen, mina utgåvor) och den svenska översättningen jag har ingår i en serie böcker från förlaget Natur och Kultur som kallas Entimmesboken (serien utgavs tidigare av Samspråk Förlags AB) och kan då ger er en uppfattning om hur lång tid det tar att läsa ut den.

Bokens huvudperson heter Ægidus Ahenobarbus Juliius Agricola de Hammo, vilket troligtvis är anledningen till att han kallas Farmer Giles, eller bara Giles. Giles bor i det lilla Konungariket (”Little Kingdom”), som ligger beläget på de sydöstra delarna av de brittiska öarna, i Themsens dal, och utspelar sig tidsmässigt ”Somewhere in those long years, after the days of King Coel maybe, but before Arthur or the seven Kingdoms of the English …”.
Giles har det lugnt och skönt tillsammans med hunden Garm och sin fru, ända tills en jätte kommer inklampandes i byn och in på bondens marker. Bonden tar då sitt muskedunder (ett slags gevär med vidgande mynning, ett vapen som det gått vida debatter kring i byn — det var många som inte trodde att det gick att avfyra alls, utan att bonden endast hade det för syns skull) och lyckas med mer tur än skicklighet skrämma bort jätten.
Mycket tack vare Garm, som spritt historien vida över den lilla byn (på den tiden kunde de flesta hundar prata det vanliga tungmålet, även om de kanske inte kunde hundlatin), blir Giles nu hyllad som en stor hjälte, och det hela sprider sig till den grad att det till och med når kungens öron.
Både Garm och Giles fröjdas över uppmärksamheten och lovorden (mycket till bondens ständige motståndare mjölnarens förtret). Problemet uppstår när en drake kommer till kungariket och börjar ödelägga de närliggande byarna, och alla vänder sig till Giles för hjälp …

Sagostämningen som eftersträvas i The Hobbit, men inte riktigt lyckas infinna sig, genomsyrar här hela berättelsen. Tankarna förs till Mästerkatten i stövlar, och liknande sagor man fick lästa för sig när man var barn, när man läser denna bok, även om berättelsen skiljer sig markant mot dem. Tolkiens stora kunskap om språk, namn och gamla myter och sägner bidrar till att ge tyngd åt berättelsen. Bland annat ger han oss förklaringar till uppkomsten av många ortsnamn i området där historien utspelar sig, på ett finurligt, humoristiskt sätt.

Skulle jag beskriva den här boken med två ord skulle det vara mysig, och … rolig. Ja, rolig. Jag tycker faktiskt Tolkiens lite torra humor kommer fram väl i den här boken, och det är ofta man sitter och ler stort, även om man kanske inte skrattar rakt ut så ofta. Det är en ytterst välskriven bok, och jag rekommenderar den inte nödvändigtvis till folk som uppskattar Tolkiens övriga verk, utan till någon som gillar en trevlig och välskriven liten saga, med många små roliga poänger.

Jag anar att det är många som kommer reagera på det höga betyget och tänka att det bara är för att det är Tolkien, men faktum är att det här är en bra bok, och jag tycker det är det bästa Tolkien skrivit efter Silmarillion och Lord of the Rings. Skulle jag recensera någon annan av hans mindre kända böcker, exempelvis Smith of Wootton Major eller Roverandom skulle det resultera i ett mycket lägre betyg, även om det är Tolkien som skrivit dem också.

Avslutningsvis skulle jag vilja utbringa en skål för, precis som det står på baksidan på min Gillis Bonde-utgåva, fantasyberättelsernas grand old man, John Ronald Reuel Tolkien som idag skulle blivit 114 år. Gesondheid!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *