Fevre Dream

5 september 2005

Författare: Martin, George R. R.

Serie: Fristående

George R.R. Martin är för de flesta fantasyläsare mest känd för sin ännu inte avslutade fantasyserie A Song of Ice and Fire (på svenska Sagan om is och eld, men översättningen är ofullbordad – nu dock återupptagen) men har skrivit annat som är minst lika väl värt att läsa. Ett exempel är romanen Fevre Dream, som den här recensenten – i konkurrens med några verk i kortformatet, som “A Song for Lya” – skulle vilja räkna som Martins bästa.

En vampyrroman i artonhundratalets amerikanska söder är vad som bjuds – och som bjuds på ett alldeles utmärkt sätt. Ångbåtsskepparen Abner Marsh har inte haft en lätt tid. Han har förlorat nästan alla sina fartyg. Han är däckad, nere för räkning och utan kraft att resa sig på egen hand när den bokstavligt talat ljusskygge Joshua York dyker upp och utan att avslöja särskilt mycket alls om sig själv övertalar Marsh om att bli hans partner i byggandet och skeppandet av den mest grandiosa ångbåt floden skådat: Fevre Dream.

Den här recensionen skall visserligen ses i ljuset av att en passionerad beskrivning av vackra skepp är någonting som bara det kan få undertecknad att bli lyrisk, även om de just i det här fallet saknar segel och får nöja sig med flodvatten. Likväl är det en alldeles utmärkt bok. Den som har läst det som hittills utkommit i A Song of Ice and Fire och vill ha någonting i samma stil bör leta annorstädes, ty det är knappast en storslaget episk berättelse som breder ut sig framför läsaren. Däremot är det bra. Personerna som befolkar romanen känns som om de verkligen hör hemma där, både i sin halvblöta artonhundratalsmiljö och i den interna realism som boken skapar mellan sina pärmar. Prosan är vacker – inte så att den skulle vara värd att läsa för sin egen skull, men väl anpassad till berättelsen och personerna som för den framåt. Det är en bok som får mig att bry mig om vilka öden som drabbar dess huvudpersoner och hoppas att de skall lyckas med vad de företar sig.

Fevre Dreams största problem är tiden den sträcker sig över. När den skall byta spår hackar den till och tappar en del av sitt tempo, och lyckas aldrig bli riktigt så bra som den inledningsvis var. Det är synd, för det är alltid deprimerande att läsa en bok som inte riktigt lyckas leva upp till löftet den ger i början. Likväl har den tillräckligt mycket ånga uppe innan det händer för att kunna ro slutet i hamn som en mycket bra bok, om än kanske inte riktigt i kategorin bland de allra, allra bästa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *