Fjärilen från Tibet

20 juni 2007

Författare: Håkansson, C J

Serie: Fristående

Med vissa böcker bara vet jag. Jag vet från de första sidorna, kanske från de första raderna, att jag kommer att bli fastnaglad. Jag vet det för att det finns något i språket, något i tonen, som säger du vill veta vad jag har att berätta.

C J Håkanssons debutroman Fjärilen från Tibet en sådan bok. Helvetet kommer till Sverige. Världen förvrids, kroppar slits sönder, muteras och smälter, ingen kommer undan och det är blodigt och äckligt och hemskt och ändå vill jag inte vända bort blicken. Håkansson har ett språk som besvärjer.

Jag har en liten klump av obehag i magen när jag läser Fjärilen från Tibet, men trots att jag är ovan vid splatterskräck är det inte de ingående beskrivningarna av inälvor och våld som skapar den. Nej, det är vreden som lyser bakom bokstäverna. Den finns i själva texten också, men i tämjd form. Allra starkast är den mellan raderna: ett ursinnigt, vrålande hat mot hur samhället ser ut. Det är skickligt gjort att få fram den känslan utan att göra en övertydlig propagandatext av det hela. Ibland tar budskapet över skildringen lite och stör flytet, men det är inget stort problem.

Fjärilen från Tibet börjar med Martin, som är på semester. Med sig tillbaka till Sverige tar han helvetet och boken är i huvudsak uppdelad i fyra delar som var och en skildrar olika sätt på vilka de helvetiska krafterna verkar. De hemlösa tonåringarna Anneli och Markus drabbas av blodtörstiga hus, överklasstjejen Kajsa har ett monster i kylskåpet, på den småländska landsbygden skriker varelser sönder hus och människor, och så Tina, Martins flickvän, som får se hur brandmän mördar och skövlar istället för att hjälpa.

Alla romanpersonerna känns väldigt verkliga och äkta. Deras känslor, reaktioner och handlingar är nästan alltid trovärdiga i de otroliga situationer de hamnar i. Särskilt Kajsa kan jag flera gånger känna igen mig lite i, vilket i sig är skrämmande – jag har ju varken en ondskefull fågelman i kylen eller ätstörningar, beroende på vilket plan man vill tolka hennes berättelse. Lite påminns jag om John Ajvide Lindqvist och Kristoffer Leandoer, som båda är mästare på att med några blixtsnabba drag måla upp fullständiga och trovärdiga personer och placera dem i vardagliga miljöer där något övernaturligt bryter in. Håkansson målar inte lika snabbt och kristallklart, men han gör det ändå bra. Och mycket mer brutalt.

Om det är något jag är besviken på så är det slutet. Bokens längsta splatterepisod ger mig inte mycket. Precis som på något tidigare ställe blir det ”överäckligt” – det slutar vara obehagligt eftersom det blir för mycket. En formulering som finns i början av boken, ”Vilddjuret öppnade sina oändliga anusögon och ejakulerade sin skit över världen”, bryter sönder stämningen, eftersom den påminner mig mer om Jackass än om världens undergång. Lyckligtvis är sådana stämningsbrott inte vanliga och som helhet är Fjärilen från Tibet väldigt läsvärd. Kanske inget för läsare som lätt blir illamående, dock.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *