Forest Mage

27 juli 2006

Författare: Hobb, Robin

Serie: The Soldier Son Trilogy del 2

Jag har läst alla böcker skrivna under pseudonymen Robin Hobb, och vid det här laget vet jag vad jag kan förvänta mig av en bok där hennes namn står med stora, vackra bokstäver på framsidan, jag vet att hon är en fantastisk författare som, när hon skriver som bäst, kan få dig att ignorera omvärlden totalt. Men jag har läst tillräckligt mycket av henne för att inte bara känna till hennes oräkneliga styrkor utan även hennes få men omisskännliga svagheter. Första delen i serien, Shaman’s Crossing, var en bok som gjorde mig otroligt förväntansfull inför en fortsättning, men den led, som vissa andra av hennes böcker gör, av att vara för lång för sin handling. En viss känsla av utdragenhet är inte ovanlig när man läser Hobbs böcker — den är nästan en regel snarare än ett undantag — och man får helt enkelt ha tålamod och räkna med att Hobb tids nog accelererar spänningen tills man, från att man ena sekunden gäspat djupt, knappt kan sitta still. Och böckerna är ständigt värdiga den tid det tar att läsa dem.

Jag kan utan behovet av minsta eftertanke påstå att Hobb är en av mina absoluta favoritförfattare, men trots det, trots att hon praktiskt taget aldrig har gjort mig besviken, så kände jag mig orolig när jag öppnade Forest Mage. Kanske var minnet av A Feast for Crows alltför klart i mitt huvud — en författare vars verk man älskat som med ens gör en besviken — eller så berodde det på att Shaman’s Crossing var en av hennes sämre böcker och att jag var rädd för att Hobb skulle ta ytterligare ett steg nerför kvalitetstrappan. Om min oro var berättigad eller missriktad ska jag snart avslöja.

Nevare Burvelle — andra sonen till en adelsman — har överlevt den förskräckliga pest som härjat i akademin och tagit död på mängder av elever, men sjukdomens framfart har lämnat underliga spår på Burvelles tidigare så trimmade kropp — han växer i en rasande fart och hans mage blir bara tjockare och tjockare. I inledningen av boken ska Nevare precis bege sig tillbaka till sin familj för att närvara på sin broders bröllop, men hans nya kroppsform blir källan till mycket uppståndelse och hemkomsten blir inte alls lika hjärtlig som han hoppats. Att magens storlek beror på en bieffekt av hans sjukdom och inte på frosseri är många svårövertygade om. Och som om det inte vore nog med det så upptäcker Nevare att den magi som han trott han blivit av med när han dödade trädkvinnan i avslutningen av Shaman’s Crossing fortfarande har inflytande över hans handlande, och han är rädd för att den ska få honom att förstöra allt det han står för, allt det han älskar.

Det är bokens originella handling, den oförutsägbara intrigen, som är den främsta anledningen till att jag verkligen inte kan kalla Forest Mage en besvikelse. Gott och ont, och ljus och mörker är termer som kan kastas över axeln när man slår upp pärmarna på Forest Mage. Alla karaktärer handlar efter sitt perspektiv på vad som är rätt och fel. Bokens text filtreras visserligen genom Nevares världsbild och ingen annans, men det är inte svårt att sätta sig in i hur människor omkring honom resonerar. Handlingen bygger på en kulturkrock; två folkslag — det ena grundar sina uppfattningar på naivitet och fördomar (Hobbs budskap är inte speciellt nyskapande, och paralleller till historiska händelser är tydliga) och det andra känner en ovilja till förändring och utveckling — som har svårt att kommunicera med varandra är på gränsen till krig. Det är skönt att inget av de två folkslagen är blodtörstiga, pälsklädda och har horn på pannan, och att inget av dem är ”ont” eller ”gott” bidrar med att en trevlig känsla av oförutsägbarhet infaller sig. Man vet inte vilka som i slutändan ska vinna, om det ens blir någon segrare. Nevare står med en fot i vardera världen, han slits mellan lojalitet till sitt eget folk och en magi som inte går att kontrollera, och slåss med en krypande insikt om att allt han blivit lärd som sanning kan vara lögn.

I Shaman’s Crossing var Nevare en osympatisk, och trångsynt ungdom som inte ifrågasatte något av det som pågick omkring honom, men sjukdomen och fetman har inte bara påverkat honom fysiskt utan även psykiskt. Jag tycker mycket mer om den Nevare jag stöter på i Forest Mage, han är smartare, mer av den ifrågasättande filosofiska naturen och lättare att känna sympati för än den färglöse person jag lärde känna i Shaman’s Crossing. Det är inte speciellt vanligt att en författare ställer en fet man i centrum av handlingen, och på grund av att andra trakasserar honom för hans nya utseende har han blivit bitter, och då och då finner jag honom överdrivet nedstämd och självömkande, men oftast lider jag med honom.

Hobb är erkänd för att måla strålande karaktärsporträtt, och även om ingen av karaktärerna i boken är lika intressant som stallmästare Burrich eller livfulla narren så är de på intet sätt papperstunna eller tråkiga, nej, jämför man med vilka karaktärer i vilka andra böcker som helst känns de fortfarande högst levande, och så långt ifrån dockor som man kan komma. Jag bryr mig om dem, vissa av dem hatar jag och önskar illa, andra älskar jag och önskar gott, men jag bryr mig om alla.

Boken är något utdragen och lite för lång för sitt eget bästa. Missuppfatta mig inte, den är aldrig dålig, inte heller är det någon gång så att man tappar intresset, nej, handlingen är alltför fängslande för det, men det är dessvärre så att den ofta står stilla. Om vi säger att handlingen är den delikataste tårtan du kan föreställa dig — herregud, det vattnas i munnen bara du tänker på den — så är känslan när man läser Forest Mage ibland densamma som om du skulle låta den utsökta tårtan stå alltför länge ute i solen.

När det gäller det språkliga är Hobb en mästarinna, och det bevisar hon återigen i Forest Mage. Det är hennes övertygande skildring av Nevares stridande inre känslor som får mig att ivrigt vända sida, hennes förmåga att gripa tag i läsaren med en järnhand. Jag har inte stött på någon författare som är lika skicklig på det som Hobb är. När man läser en bok är det för ofta så att man känner sig helt apatisk till det som inträffar, man är en åskådare som på avstånd betraktar skådespelet, men när man läser en bok av Hobb är man inte en betraktare, nej, då befinner man sig i centrum av händelserna, och det skulle inte förvåna mig om ett sår dyker upp på min egen mage när Nevare får en skada på sin. Inte förrän jag slår igen boken och återvänder till min egen värld i varje fall.

Att Hobb kommer med en ny bok så gott som varje år är klart positivt, men ibland tror jag att det går på bekostnad av att böckerna är dåligt redigerade. Det är inte sällan som man får en känsla av déjà vu när man läser ett stycke, och ibland verkar det som om Nevares tankar bara går runt i cirklar.

De sista hundrafemtio sidorna av Forest Mage påminde mig om hur trollbindande en bok av Hobb kan vara. Fyran jag delar ut till boken är en ganska svag sådan, och även om jag värderar den högre än föregångaren så är det en av hennes sämre böcker, men i en så skicklig författare som Hobbs fall betyder det fortfarande att boken är väldigt bra. Det underbara slutet väcker, även om det liknade det i en annan av Hobbs böcker, stort intresse för den avslutande delen i en serie som med största sannolikhet kommer visa sig vara Hobbs hittills sämsta, men, som trots det, är ett måste för de som söker annorlunda fantasy som fokuserar sig på karaktärer och handling snarare än strider och äventyr.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *