Forest Mage

3 augusti 2006

Författare: Hobb, Robin

Serie: The Soldier Son Trilogy del 2

Det bästa med alla böcker skrivna av Robin Hobb är mysterierna; alla små gåtor, alla hemligheter och alla de ledtrådar man kan snappa upp och skapa teorier utifrån. När svaren på alla gåtor dyker upp allt eftersom handlingen utspelas är alltid lika roligt att ha haft rätt om något, eller att sitta och tänka “ahaaa!”. Även om det inte finns lika mycket sådant i Soldier Son som i hennes första trilogier råder det inga brister på det, tvärtom; det finns gott om saker att fundera över och se fram emot att få veta mer om. Vad är en Speck, egentligen? Vem var Tree Woman som hemsökte Nevares drömmar i första boken? Och vad är det som händer med honom i den här boken? Allt driver läsaren till att vilja ha mer, och det finns inte att chans att man kan sluta läsa boken när man väl börjat …

… förrän man kommer till mitten. Boken må börja väldigt bra, och trots att den är fruktansvärt spännande en bit in så finns det en liten svacka runt mitten. Eller? Det som först framstår som den tråkiga, typiska “vandringen” som bara finns för utfyllnadens skulle är i det här fallet relevant, och om inget annat – karaktärsbyggande. Hobb skriver fruktansvärt bra, och är duktig på att balansera detaljer och snabb handling. Ibland kanske det känns som om det går för segt, men det som händer har en mening och det är inget man tänker tillbaka på och tycker att det hade kunnat skippas helt. Alla småsakerna bidrar stort till hur verklig Nevare känns – precis som Fitz i de tidigare av hennes böcker. Man blir lika fäst vid honom, man tycker lika synd om honom när han lider, och man vill lika mycket stoppa in armarna i böckerna och smälla till honom ordentligt när han begår misstag som är så uppenbart idiotiska om man sitter som läsare. Man vill bara skrika på honom, men det är ju inte något som fungerar. Man kan se hur karaktären utvecklas från den aningen naive pojken med sina drömmar om hur livet ska spelas ut till den person som Speck-magin tvingar honom att bli.

Boken är väldigt oförutsägbar, och jag tror inte att någon skulle kunna räkna ut hur den slutar förrän de sista sidorna närmar sig med stormsteg. Det är en originell handling. När man kommer in på de 300 sista sidorna kommer man garanterat behöva sträckläsa eftersom man helt enkelt inte har något annat val. Just där, precis som en del i början, känns det verkligen att det är Hobb som skrivit boken, för det finns få andra som kan skriva så trollbindande att man måste sitta och återhämta sig mentalt efter att ha behövt läsa så intensivt.

Så hur ställer sig boken jämfört med de tidigare hon skrivit? Den är bättre än Shaman’s Crossing, men tillhör inte hennes bästa böcker. Det är det där lite sega runt mitten som, trots att det är betydande, inte känns tillräckligt spännande och intressant för att boken ska vara perfekt. Man vill hela tiden veta vad som ska hända, och då är stillastående inget man kan ha speciellt mycket till övers för. Utöver det är boken väldigt bra, och att nästa bok kommer bli spännande råder det mycket lite tvivel om. Boken är inte perfekt, men mycket bra, och får därför en fyra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *