Förgörelsen

2 december 2010

Författare: del Toro, Guillermo & Hogan, Chuck

Serie: The Strain-trilogin del 2

Mänskligheten ligger inte längre i toppen av näringskedjan. Vampyrsmittan började i New York, men har nu börjat sprida sig över hela världen. Eph, Setrakian, Nora och Fet försöker desperat göra vad de kan för att stoppa vampyrernas framfart, men ensamma är de inte förmögna att göra mycket. Större delen av mänskligheten väljer fortfarande att blunda inför sitt stundande fall, så vampyrerna tillåts att härska närapå fritt. Setrakian och hans lilla band av nyblivna vampyrjägare håller dock fortfarande stånd, men snart uppstår nya problem: ett inbördeskrig verkar ha utbrutit mellan två stridande vampyrparter. Dessutom är det inte längre enbart vampyrerna som utgör ett hot – det finns mäktiga män som hjälper vampyrerna i förhoppningen om att själva belönas med evigt liv och makt i den nya värld som vampyrernas Mästare försöker skapa. Den eviga natten är på väg att falla och tiden att rinna ut.

Jag började läsa Förgörelsen nästan utan några som helst förväntningar, då det mesta av det jag läst om boken innan varit nästan odelat negativt. Boken lyckades dock snabbt att ändra min uppfattning – Förgörelsen är långt ifrån lika bra som sin föregångare, men det är en bra skräckbok. Att den aldrig blir lika bra som bok nummer ett i serien beror på att den framsmygande, krypande skräcken som gjorde den första boken så bra aldrig dyker upp. Släktet var en skitig, småäcklig och läskig skräckthriller. Förgörelsen är både skitig och småäcklig, men där föregångaren skrämde mig, roas jag nu nästan istället.

Boken höjdpunkter är de kapitel som berättar om Setrakians bakgrund och hans historia, det mexikanska gatugäng som konverterat till helhjärtade vampyrjägare och råttfångaren Fets blogg. Den första boken bestod av ganska många sidospår, där man fick följa flertalet olika karaktärer. Detta sker inte i lika stor utsträckning i denna bok, vilket är lite tråkigt, samtidigt som det är lättare att hålla reda på alla trådar.

För mig som är ett stort fan av den klassiska, gotiska vampyrromanen är den här boken med sina gaddförsedda, blodmaskfyllda vampyrmutanter inte riktigt vad jag skulle kalla en fantastisk vampyrbok. Dock skulle jag välja den här boken framför mycket av den vampyrlitteratur som släpps idag. Det är en bok med en del brister – en skräckbok ska skrämma, inte roa, och dessutom tycker jag att författarna har överdrivit hopplösheten och världens förfall en aning. Det blir alltför mycket till slut. Men det som till största delen bidrar till att göra boken ganska medelmåttig är det faktum att den står i Släktets skugga. Jag hade väntat mig mer av uppföljaren. Men det kunde ju ha varit avsevärt mycket värre.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *