Frankenstein eller den morderne Prometheus

11 mars 2014

Författare: Shelley, Mary Wollstonecraft

Serie: Fristående

Den första science fiction romanen någonsin, skriven av en tjej på 18 bast. Inte illa.
På en semster i Geneve bestämde sig Lord Byron, John Polidori, Percy Shelley och hans fru Mary för att tävla om vem som kunde skriva den bästa spökhistorien. Byron och Percy gav upp sina projekt snart och Polidori skrev den första moderna vampyrnovellen, men en mardröm Mary Shelley hade ledde till att hon skrev en av de mest kända berättelserna i västvärlden. Den har filmatiserats, adapterats och parodierats men väldigt lite slår orginalet.

Viktor Frankenstein åker till Ingolstadt för att studera. Väl där fastnar han för naturvetenskapen och framför allt för kemin. Till slut är det en sak som intresserar honom mest och det är kroppens uppbyggnad och varifrån livets principer utgår. Han studerar anatomi och intressar sig för döden för att på så sätt få svar om livets uppkomst. Efter en tid finner han att han är benägen att skänka liv åt döda ting och bestämmer sig för att skapa en egen varelse från död materia.

Detta visar sig dock inte vara alltför lyckat. Frankenstein tänker inte igenom de konsekvenser hans handlande kan få och när monstret till slut får liv blir Frankenstein så uppjagad av detta faktum att han flyr platsen.
När han kommer tillbaka är monstret borta. Monstret vandrar sedan ensam omkring och försöker lära känna människorna och deras vanor. Men hans utseende skrämmer folk och han möts därför med hat och rädsla vartän han vänder sig. Han får stora hämndbegär och väljer att rikta dessa mot sin skapare, Frankenstein.

Frankenstein eller den morderne Prometheus är inte en skräckroman lika mycket som en exstentiell roman. Monstret Adam försöker ta reda på vem han är, varför han finns, och försöker förstå vad det betyder att vara människa. Jag var inte förberedd på hur mycket jag skulle sympatisera med honom och tycka synd om honom. En tragisk figur utan familj eller vänner, hatad av alla omkring honom. Det gör hans hat förståeligt trots att han dödar folk.

Viktor Frankenstien är däremot inte en helt sympatisk karaktär. Han är inte galen men omogen och vågar inte ta ansvar för sina konsekvenser. Han älskar flickan i sitt liv men behandlar Adam som skit. Det är inte förrän mot slutet som man börjar inse att ingen enstaka individ är ansvarig för allt som hänt. Viktor kan känna medlidande men litar inte tillräckligt mycket på folk och blir lätt besatt.

Boken är rätt så lättläst med tanke på när den är skriven. Beskrivningarna är enkla men vackra och flödar på bra. Tekniskt sett är det en historia i en historia i en historia (de älskade verkligen ramberättelser på 1800-talet). En kapten på en båt i Arktis hämtar upp Frankenstein som berättar sin historia om monstret som berättar sin historia. Det tar ett tag innan handlingen kommer igång och man förstår inte vad som händer.

Som de flesta böcker före 1900-talet är den en aning meanderande och de flesta bikaraktärerna är väldigt platta (särskilt kvinnorna). Men det gör inte så mycket för huvudkaraktärerna är så välutvecklade med mänskliga brister(eller omänskliga). Och ändå är det en underhållande bok. Den har sina riktigt kusliga ögonblick och många intrassanta budskap kring rasism, utanförskap, rädslan kring det okända och människans arrogans mot naturen.
Det är lätt att förstå varför den blivit en klassiker.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *