Galilee

29 augusti 2011

Författare: Barker, Clive

Serie: Fristående

Galilee är dels en släktkrönika och dels en kärleksberättelse av Romeo och Juliet-slag. Den handlar om två familjer – familjen Barbarossa och familjen Geary. Den sistnämnda är en stor familj med rikedom och makt i överflöd som varit en del av Amerikas historia sedan inbördeskriget. Barbarossa däremot lever undangömda, bortglömda av alla utom delar av Gearyfamiljen. De är semigudar, men deras makt är på nedgång. Hursek Nicodemus Barbarossa är död och hans fru Yaos Cesaria Barbarossa sörjer honom, och sin förstfödda son, Galilee, som övergett familjen.

Boken berättas av Nicodemus utomäktenskapliga halvblodsson Edmund Maddox, som inte fått mycket mer av sin fars gudomlighet än närapå evigt liv. Han är rullstolsbunden och har inte lämnat Barbarossas marker på många år. På inrådan av sin halvsyster bestämmer sig Maddox för att skriva ned hela familjens historia, från början till slut, och deras invecklade förhållande med Gearys. Men de båda familjernas fall är närstående, och det är en lång historia att berätta.

Galilee börjar med en beskrivning av huset där familjen Barbarossa bor och har bott under det senaste århundradet. Därefter följer en presentation av familjen, innan Maddox påbörjar sitt bokskrivande. Han berättar såväl om Barbarossas historia som om Gearys samt vad som händer i nutid i huset. Och det är en lång och invecklade berättelse han berättar, med många bihandlingar, sidospår och karaktärer. När introduktionen av familjerna och samtliga karaktärerna är avklarad så handlar berättelsen till största delen om Rachel Pallenberg, en ung kvinna som över en natt går från butiksbiträde till societetsdam när hon gifter sig med Mitchell Monroe Geary. Men trots att hon har allting hon möjligtvis skulle kunna önska sig så snart hon blivit mrs Geary, så förälskar hon sig i Galilee och han i henne, vilket leder till konsekvenser för de båda familjerna.

Till en början tycker jag att Galilee är lite tröttsam. Den första delen – boken är uppdelad i nio stycken – som handlar om familjen Barbarossa och deras hus samt när Maddox bestämmer sig för att börja skriva släktkrönikan och hur detta påverkar resten av hushållet är intressant, men sedan så flyttas fokuset till familjen Geary. Då blir det plötsligt väldigt långdraget och segt att läsa. Större delen av släkten presenteras, komplett med en kortfattad historia över deras liv och leverne, olyckor och sorger. Äktenskap och skilsmässor, barn och missfall, galenskap och sjukdomar, omgifte och otrohet. Det blir bara tröttsamt till slut och jag kommer inte ihåg vilken Geary som var vem sedan ändå, utan använder mig av släktträdet i början av boken istället varje gång jag behöver kolla upp vem som är vems barn eller make eller syskon.

Men när man väl har tagit sig förbi detta så blir det bättre. Mycket bättre, till och med – sakta men säkert. Först berättas det mest om Rachel och Mitchells förhållande och äktenskap, alternerat med vad som händer i Barbarossaresidenset. Dessa avbrott från historien som Maddox skriver ned är de mest intressanta, men sedan så börjar det hända mer och mer saker. Till slut så dyker Galilee upp, denna karaktär som alla i Barbarossafamiljen nämner, men inte pratar om, som de verkar både hata och älska. Och jag blir lite besviken. Jag som personligen anser att det är Clive Barkers personporträtt som gör en stor del av hans böcker, tycker att Galilee känns som en rätt ospektakulär karaktär, med tanke på hur alla andra personer i boken pratar om och förhåller sig till honom. Inte det att han känns platt eller inte är tillräckligt trovärdigt, men han känns lite för ointressant för att inspirera sådana reaktioner i sin omvärld som han faktiskt gör. Det blir dock bättre ju närmare slutet man kommer då Galilee får mer plats i berättelsen, och delar av den berättas ur hans perspektiv.

Som sagt så är Galilee en underlig bok. Dess handling är egentligen inte speciellt intressant och rör sig i maklig takt framåt, men ändå så lyckas den vara fängslande och boken går förvånansvärt snabbt att läsa med tanke på dess tjocklek. Detta beror nog till stor del på att mycket inte avslöjas förrän i den avslutande delen och många frågor har hunnit dykt upp under läsandets gång, främst angående vad det egentligen är som binder de båda familjerna till varandra. För att vara en Barker-bok så är de övernaturliga inslagen inte alltför prominenta, och spelar egentligen inte en jättestor del i handlingen samtidigt som de känns självklara i berättelsen. Galilee är en väldigt stämningsfull bok, som dock blir lite seg på sina ställen. Speciellt tycker jag att det läggs ner alltför många sidor på familjen Geary när familjen Barbarossa är så mycket mer intressant att läsa om.

Mycket lämnas öppet i slutet, och på sätt och vis så känns det nästan som om berättelsen börjar först då. Enligt Barker själv så ska en andra bok komma ut, men då Galilee skrevs 1998 så kan nog boken betraktas, åtminstone tills vidare, som ett fristående verk. Och personligen tycker jag att det öppna slutet fungerar. Vissa trådar skulle jag hellre ha sett hopknutna, men den berättelse som Maddox påbörjade avslutas åtminstone.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *